Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det första vargtjutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 165 -
tiga skinn och sålde dem för högt pris. Far min blev
så belåten, att han talade om att själv bli trapper,
men den gamle mannen var lam i ena benet, ty han
hade blivit sårad däri, och haltade; jag upplyste
honom därför, att han icke skulle kunna skaffa sig
sitt uppehälle genom jakt i Canadas skogar.
- Tillhörde er far fortfarande armén?
- Nej, han tillhörde icke armén, han användes
vid intendenturen och åtnjöt pension på grund av sitt
sår.
- Jaså! Fortsätt, Martin.
- Jag har knappast mer att berätta, min fru. Jag
förde hem mina pälsverk, sålde dem, och far hjälpte
mig med att göra ända på pengarna, så länge han
levde, och jag delade dem mycket gärna med
honom. Jag kände det rätt underligt, när jag kom
tillbaka från pälskompaniet och erfor, att den gamle
mannen var död, ty jag hade på förhand glatt mig
åt den gamles välkomsthälsning och hoppats att som
vanligt kunna bereda honom några glada dagar med
mig.
- Jag är rädd, att dessa glada dagar ej
framlevdes just så förståndigt, Martin.
- Ni har rätt, sir, det gick icke förnuftigt till,
tror jag, men jag fruktar, att detta alltid blir fallet
med oss trappers. Vi äro liksom sjömän; vi veta
icke, vad vi skola göra med pengarna, när vi få dem.
Därför kasta vi bort dem, ju förr desto bättre, ty de
äro vår fiende, medan vi hava dem. Jag försäkrar
er, sir, att jag brukade känna mig fullkomligt lycklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
