Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGONDE KAPITLET.
Begravningsvagnen återvände från Potters Field,
de namnlösas dödsgård, där den omålade
fattigkistan sänkts ned, vigd till jorden av byns
metodistpräst. Efteråt stod denne och höll kvar änkans
hand och sade litet ovisst:
— Får jag komma och besöka er någon dag, fru
Hultman?
På detta hade Louise icke svarat något. Hon
erfor blott en förtärande längtan att komma hem.
Vagnen stannade långt utom byn hos en bonde,
vars hustru Louise känt och som bjudit henne på
skjuts.
— Kom över till mig i eftermiddag, sade kvinnan
vid avskedet, sitt inte ensam i det tomma huset
Med trötta, liknöjda ögon gick Louise vägen fram.
Farmarhustruns röda sidenliv och gungande hattrosor
verkade nästan skrattretande ohyggligt mot hennes
egen gamla svarta kjol, som hängde löst kring de
spensliga höfterna, och den urmodiga ytterkoftan, den
grova, svarta crëpeslöjan, hon fått låna av en grannfru.
Hon gick förbi en järnvägskorsning, där förödelsens
styggelse grinade spöklikt, förkolnade vagnsrester och
svett vrakgods, som spridde en outhärdlig stank.
28—171248. Anger ed-Strandberg, Den nya världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
