Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
TRETtONDE KAPITLET.
kast därifrån, och som reden flere gånger bytt invånare.
All denna ödslighet är dock mättad med den kvalfulla
ångest, som likt en mara pressar jättestaden.
Oftast sitter hon ute på den rymliga verandans
blåmålade trappa och blickar tanklöst på de
förbiilande tågen, på grönsaksvagnarna, som komma och
fara, på kolkörarna vilka numera avlämna fritt så litet
som en enda skäppa kol. En eftermiddag hör hon
ett förfärligt oväsen, avgrundslika tjut, stönande, som
vore mord å färde. Hon rusar upp och utåt
brädgården. Där framme ligger en gul träbyggnad med
avlånga fönster, en negerkyrka. Sången vrålas fram,
det höres som dallrande gråt, som skärande
snyftningar. Ursinniga handklappningar, rop från strupar,
som tyckas nära att kvävas med våld, enstaka
ohyggliga jämmerskrän, allt väller ut i präriens kyliga,
mörknande luft och fyller Louise med fasa.
En gubbe sitter på en tröskel och skrattar.
— Det är bara väckelsemöte, missis, och så
undrar folk på att vi inte släppa in de svarta djuren
i våra kyrkor.
Hon går långsamt tillbaka med fingrarna instoppade
i öronen. Allt är så hemskt, himlen hänger
molnbe-täckt ned över den svartgröna jorden, vid synranden lysa
blodröda strimmor. En sådan underlig juni månad.
Om dagen försmäkta de av solvärme och om kvällen
fa de gå i vinterplagg och blåsa på sina frusna
fingertoppar.
Ibland sitter Louise inne i sovrummet med
fönster stort som en liten vägg och räknar upp kassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
