Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åttonde kapitlet.
181
— Kör av fyllsvinet har jag ju sagt.
— Ahja, Albert, den smula matbiten han äter.
— Se så, tre åtminstone, du kunde lytt mig och
tagit klubben i New York, så hade vi suttit i smöret nu.
— Herre Gud, Albert, så du hade druckit ihjäl
dig, och så bära tunga ölkorgar och kolspänner i
trapporna, det hade ändå blivit jag som... att du
ska vara så långsint och inte kunna glömma.
— Neej du, det far du äta upp, så länge jag
lever, väste herr Silfversvan med sitt omtöcknade
ansikte tätt inpå de penslade ögonbrynen.
— Aianamej, åianamej, kom det utpinat,
sönderbrutet, medan den stackars kvinnan handfallen gick
omkring i köket. Det var liksom en tröst att
beständigt ha fyllbulten Bovik sittande stilla som en
råtta där i vrån. Aianamej, sadelmakar’n, det är
inte långt ifrån att en skulle ha lust att dö.
Herr Hultman kom andfådd ned för källartrappan
och ursäktade sig. Fru Silfversvan strålade upp och
smålog, det gjorde inte det allra minsta grand, herr
Hultman fäktade sig ju rent av fördärvad om
dagarna.
Hon gick ut och in i skafferiet och satte fram
på bordet små godbitar, dem ingen annan fått, samt
slog sig sedan ned bredvid.
Fru Silfversvan bar icke sin egenskap av
förbisedd hustru till torgs, nu satt hon och pratade en
smula lojt inställsamt och med en viss skärpa, när
det gällde Louise. Bovik hade genast kilat efter öl
och bjöd själv för sina fa slantar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
