Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
67
— Att stanna längre i Newyork är inte värt,
talade han sansat tungt. — Då fara alla dina slantar.
Det konstindustriella skulle kanske gå med tiden,
men det går för långsamt, vi ha inte råd, nu får jag
bli arbetare, vanlig, simpel arbetare.
Det kom eftertryckligt, litet retligt.
Hon förskräcktes aldrig över ord, behöll hela sitt
upphöjda lugn och sade avgörande:
— Du kan komma upp den vägen alldeles lika
bra, kära du.
— Upp?! Hör Louise, känner du ingen
människa, bättre folk här i Amerika?
Hon funderade motvilligt.
— Adas syster är här, hon bor i en stad som
heter Blue Point.
— Du menar fröken Lennartson? Töre blev röd
men övergick genast till annat.
— I Blue Point finns ett stort järnbruk och
mycket svenskar, jag har en faster där. Faster Ulla om
du minns — det kom tvekande med en hastig blick
på hans hustru — hon har varit mig så gott som i
mors ställe.
— Jaså.
Det kändes alltid egendomligt att höra Töre tala
om sin släkt, hon glömde vanligen bort att han hade
familj.
— Men inte söker vi väl upp svenskar, det är
väl inte vårt mål.
— Mål?! Tja, vad menas med det, vi fa väl ta
sakerna som de äro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
