Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det hela en portmonnäfråga, helt obetydlig till på
köpet
Detta är ju tröstande.
Louise Niefelt släppte med ett litet överlägset
leende stängselrepet, som skilde överklassen från
akterpassagerarna, vilka hon tillhörde, men leendet fick i
detsamma en självironisk anstrykning. Hon hade
förströdd och obestämt iakttagande stått och stirrat
in i det förbjudna, strålande gapet och såg ned på
sina fingrar, där den grova linan skurit röda ränder.
Om hennes rätta plats nu också vore på den andra
sidan, så befann hon sig emellertid i verkligheten på
underklassavdelningen. Men medvetandet att det
endast var av sparsamhetshänsyn hjälpte dock upp
saken.
Belägenheten var egentligen komisk.
Med en världsvan knyck drog hon handskarna på
de små händerna, slätade smeksamt ned skinnet,
svepte det korta, vita floret tätt om ansiktet under
en mössa av siden och började att nynnande
promenera fram och tillbaka. Det var så tillfredsställande
att ha dessa fruktansvärda resdagar bakom sig.
Hon rörde sig spänstigt med en egendomlig svikt,
och det guldfärgade sidenfodret i reskappan svängde
kraftigt ut för kvällsbrisen. Däckssällskapet var något
blandat. Den världsberyktade skådespelarens betjänt
gick och kände sig hemmastadd och var oförskämd
nog att med sina kvicka gascogneögon tillkasta henne
ett och annat leende. Därinne i däckssalongen sjöng
en negeradonis Faustarian, att icke tala om alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
