Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII. I poliskammaren och på stationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företagna resor i utlandet skaffat sig tillfälle att studera främmande
hufvudstäders polisväsende samt har utgifvit en ganska omfattande och
intressant bok om polisen i Paris.
Instruktionen för polismästaren af den 20 maj 1868 ålägger
honom att omsorgsfullt vårda sig om att allmän ordning och säkerhet
till person och egendom inom hufvudstaden med tillhörande
områden upprätthållas samt att anledningen till fara och oordning i
möjligaste måtto undanrödjes.
Uppfyllandet af denna pligt förutsätter en oaflåtlig uppmärksamhet
på alla de förhållanden som kunna, vare sig omedelbart eller
medelbart, inverka menligt på den allmänna ordningen och säkerheten.
I ett så stort samhälle, som Stockholms nu mera är, måste
polismyndighetens verksamhetsområde vara synnerligt vidsträckt och
innesluta en ofantlig mängd olikartade och hvar för sig ytterst
vigtiga föremål för ständig omtanke. Det är ingalunda de dagliga
målens handläggning i poliskammaren som utgöra den vigtigaste delen
af polismästarens — i verkligheten polisdirektörens — befattning,
fastän dessa mål länge togo så stor del af hans tid i anspråk. Vida
vigtigare är polismästarens åliggande att söka genom polispersonalen
afböja lagöfverträdelser samt vaka öfver att brott varda upptäckta
och åklagade, liksom att tillse, det lugn och allmän ordning icke
störas och att, såsom ofvan nämdes, säkerhet till person och egendom
upprätthålles.
Det är, ty värr, en obestridlig sanning, att Stockholm, oaktadt
alla framsteg det gjort och fastän dess befolkning väl icke är mer
än andra stora städers benägen för lagöfverträdelser, ofta gör sig
skyldigt till ganska betänkliga oordningar samt att det därför ligger
mycken vigt uppå, att vid fester och stora folksamlingar i allmänhet
åtgärder vidtagas hvarigenom oordningarna kunna, så vidt möjligt är,
förekommas eller deras vidd åtminstone inskränkas. Redan i ett
föregående kapitel har erinrats om de obehagliga uppträdena på
Gustaf Adolfs torg den 6 november 1882 samt den genom en del af
stockholmsfolkets råhet uppkomna olyckan på Blasiiholmen den 23
september 1885. För den senare kastades skulden helt och hållet på
polisen, en i alla opartiska medborgares ögon stor orättvisa, men det
kan väl hända, att polisen, varnad af denna orättvisa, sedermera
bättre än förut tagit sig i akt för att tillåta de dåliga beståndsdelarne
af hufvudstadens befolkning få alt för stor frihet i folksamlingar och
därigenom tillfälle att ställa till oreda.
En mera tillfredsställande ordning torde icke på något ställe i
hvilket land som hälst ha under liknande omständigheter iakttagits
än den som rådde vid de stora festligheterna å konung Oscar II:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
