Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Selma Ek och en Dina Edling, men man känner djupt saknaden af
Matilda Grabow, som kanske ett par årtionden för tidigt lemnade scenen.
Man fröjdas åt Carolina Östbergs friska, klara sopran och jublar
öfver att ha åt operan återvunnit en konstnärinna som var alt för
god för operettkramet.
Likaledes känner man sig trygg både att se och höra Carl Fredrik
Lundqvist, han som var tenor och är bariton, men ständigt gått fram
åt i konsten. Hr Lundqvist är en af vår operas starkaste pelare.
Han bär nog upp sig själf, men är dess utom högt uppburen af en
stor folkynnest.
Det är hr Janzon också — »Pelle Janzon» kallas han af sina
tusentals vänner och beundrare. Hans kraftiga och omfångsrika, klara
och behagliga röst har länge varit ett uttryck för den glade sångarens
lefnadsmod, han som sprittande kvickt sjungit och spelat Leporello,
Plumkett och Falstaff, som ärfde Uddmans sångrepertoar, utan att
ärfva hans omfång, samt ännu för icke länge sedan skaffade oss
ovärderligt glada stunder såsom den hederlige lindansare-direktören i
»Diamantkorset», en af hans allra bästa skapelser. De bästa äro
många nog, och man glömmer hvarken hans Dulcamara eller hans
Sulpice.
Det fins mycket äldre operamedlemmar som ända till den senaste
tiden varit i verksamhet, t. ex. Victor Dahlgren, han som för ett par
årtionden sedan uppträdde såsom den sköne Paris och ännu 1888
roade oss i många roller.
När hr Dahlgren var Paris, var Charlotte Strandberg Helena, och
ännu 1888 har denna förträffliga dramatiska sångerska på scenen
ådagalagt, att konstnärskapet icke öfvergifvit henne, men det är
naturligtvis icke nya Stockholm som erinrar sig, ehuru detta ej borde vara
det obekant, att fru Strandbergs Susanna, Zerlina (både Mozarts och
Aubers) och Cherubin varit det mest skälmska och pikanta som en
scen kan åstadkomma. Strandbergsnamnet, störst i Olof Strandbergs
oförgätliga röst, lefver för öfrigt uti nya Stockholm i Max Strandbergs
behagliga tenor och äkta musikaliska föredrag, liksom i fru
Wilhelmina Strandbergs sympatiska talang och fru Anna
Strandberg-Bergmans färdighet i koloratur.
En af det gamla gardet, ty han har varit med ända sedan 1861,
ehuru ännu ej gammal till lefnadsår, är Robert Ohlsson, en af
operans flitigaste och samvetsgrannaste medlemmar, hvilken utfört en
stor mängd sångroller. Bland de mycket anlitade sångarkrafterna
är ock H. Strömberg och H. Håkansson samt i mindre partier H.
Torsslow. Vår opera har för öfrigt många krafter, äfven bland de
mindre, som aktningsvärdt fylla sina uppgifter. Och så komma de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
