Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. »Misströstans Dy»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
med en förtviflad blick rundt omkring, såsom om träden
och kråkorna kunde höra och hjälpa henne. Hela tiden
höll hon på och öste med den gamla hatten och skopan.
»Krak! krak! krak! krak!» svarade kråkorna, i det de
tungt flögo tvärs öfver gölen och slogo ned på motsatta
stranden. »Ha-ha-lia-ha ha !» ljöd plötsligt ett vildt skratt,
liksom ett eko af fåglarnas läte, och Bess vände hastigt
hufvudet åt det håll, hvarifrån det hördes. På stranden
stod en gosse, som hoppade och dansade, kastade
armarna upp öfver hufvudet och gapskrattade.
»Hjälp mig!» skrek Bess.
Ater skallade det vilda skrattet öfver dammen.
»O, jag drunknar! jag sjunker! hjälp! hjälp! hjälp!»
skrek den arma Bess i dödsångest.
Båten höll också verkligen på att sjunka; alla
Bessies ansträngningar kunde icke hålla den flott.
Plötsligen hördes ett plask, och i nästa minut fattades båten
med ett stadigt tag, och släpades till stranden. Bess
hoppade ögonblickligen ur och såg gossen komma drypande ur
vattnet, med den gamla farkosten släpande efter sig. Utan
att säga ett ord. började han att ösa ur vattnet, som till
hälften fyllde den, och alt döma af hans snabba och
säkra handlag, var han mera van att handtera öskaret än
Bessi, som stod bredvid och darrade efter sin nyss
ut-stånclna förskräckelse, på samma gång hon skälfde af
köld, ty hon var viel detta laget grundligt genomblöt.
En blick till på hennes räddare öfvertygade henne, att
gossen var Ned, den stackars idioten, som emellanåt kom
fram till deras gård, och påträffades sofvande i höet i
ladan. Alla små barn voro rädda för honom, ty han
talade och skrattade på ett vildt, oredigt sätt, som
injagade stor förskräckelse hos dem, men man hade aldrig
hört, att han gjort någon illa, eller slagit någon i hela sitt lif.
Ingen visste stort om honom. Bessie hade hört sägas,
att han bodde bort i skogen åt träsket till, och hon hade
ofta frågat honom själf därom, men aldrig fått annat
svar än ett kort, fånigt skratt. Halft rädd, men dock
tacksam, vände sig Bess nu till honom och tackade
honom. Han egnade henne ingen uppmärksamhet, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
