Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spöket på Nedwoodhouse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
— I “Surreys vapen" — ett bra värdshus nere
i fiskarbyn, ett par mil härifrån.
— Hade ni träffats förut under senaste tiden?
— Nästan hvar dag sedan i förra veckan. Jag
gick och slog dank på gatan i Southend, då jag
händelsevis mötte mr Ranger och bad honom om
en slant för gammal bekantskaps skull. På det
sättet kommo vi att utbyta förtroenden, och så
blef jag hans brefbärare.
— Brefbärare?
— Ja, jag förde fram hans bref till adressaten
och tog svaren tillbaka till honom.
— Och hvem var adressaten?
— Det var rätt olika, nästan aldrig densamma.
Ibland var det “Min outsägligt älskade“, ibland
“Föräldratyranniets martyr", ibland “Lilla slug-
hufvudet11, men jag tror, att det första- brefvets
adress var på en gång den enklaste och klaraste.
— Och den lydde?
— Miss Sulamith Burton.
— Sulamith! — genljöd genom korridoren mrs
Burtons upprörda stämma. Men något af Sherlock
Holmes’ ande kom öfver mig, hans vän.
— När fick ni af henne det sista brefvet? —
frågade jag ifrigt. Karlen fixerade mig skarpt.
— Det lönar ej att komma med slingerbultar,
märker jag; ni vädrar villebrådet, sir. Nåväl, ni
såg själf, när hon gaf mig det; det låg i äpplet,
som jag fick vid grinden. Och hennes pappa och
mamma såg det också, så att allt gick ju mycket
rätt till. Det var, sedan mr Ranger läst det bref-
vet, som han kom fram med förslaget, att jag
skulle kläda ut mig och agera spöke; jag skulle
tro, att påhittet var missens.
— Sully, min enfaldiga, tröga Sully, en sådan
skrymterska, en sådan intrigantl Jem, håll mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
