Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arkitekten Kristian Rolf. Ett konstnärssamvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 13
EMIL.
Ah! Fröken hade ju alltid varit så snäll emot
mig!
Talte aldrig herrn om mig något, medan
han satt på anstalten?
HILDUR (med godhet).
Den sista tiden talte han ofta om
dig och
sade, att han nödvändigt ville ha dig tillbaka i
sin tjänst. Den sista tiden var han ju sig all-
deles lik, då mindes han allt igen.
Då ville han jämt, att jag skulle tala om,
hur vi haft det under hans sjukdom. Men inte
kunde jag berätta honom, hur jag jagats från
bostad till bostad, så fort folk fick veta, hvem
jag var. Och på gatan kunde jag ju inte vara,
om
jag inte skulle blifva tagen af polisen —
och att det då var du, Emil, och så doktorn,
som blef min räddning.
EMIL (öfverväldigad).
Jag blir så stolt öfver mig själf, när fröken
talar så... Jag tycker, att jag kunde göra, jag
vet inte hvad, för herrn och fröken... (sänker
rösten). Jag kunde gå och stöta ned hela kupo-
len, så stark känner jag mig!
HILDUR.
Du är en
tillgifven gosse, Emil! Men tyst, jag
tror det är någon ute i salen. Jag ser
skuggan.
Henning von Melsted, Noveller. 8
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
