- Project Runeberg -  Vandring genom Dalarne, jemte författarens resa söderut /
67

(1829) [MARC] Author: Otto Sebastian von Unge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandring genom Dalarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

liga nödtorfts hopsamlande, och är det då
underligt, om han äfven lärer sig att taga ekonomien
till måttstock för lycka och olycka? I fabeln om
gräshoppan och myran är söderländningen den
ständigt lekande gräshoppan — nordboen den
ständigt släpande myran. Mitt eget lynne
svarade denna gång temligen väl till deras, som jag
mötte. Nordanstormen, en förelöpare af hösten,
en krigsförklaring mot menniskoglädjen, som,
tillika med trädens löf, vänder ut afvigsidan af
lif-vet, hade meddelat mig detta missnöje, som icke
raisonerandet, endast hjertat, kan öfvervinna, i fall
det icke hår sin repli just der. Der ménniskan
icke längre kan ändra eller lijelpa, der är
irnel-lertid den naturliga gränsen för hennes klagan;
ty, hvad som händer henne derutöfver, som
således icke är tillgängligt för hennes behandling, är
lag, ovillkorlig, ohandterlig Försynens lag, och
ofta måste derföre hennes klagan upphöra, just der
hennes lidande börjar. Nordan vinden, som. jag

nyss hade äran nämna, och som gifvit mig
anledning till denna, om. jag så törs säga,
pliiloso-phiska utsväfning, var åtföljd af flera störtskurar,
hvilka i skogen, oaktadt furornas parapluer, vätte
ned min bivouac och här på slätten, der ej
en enda sådan paraplue finnes, alldeles
fullbordade min dränkning. Men upproret stillades;
morgonen derpå spände solen, den enda
rättmätiga regenten, åter sin gyldene båga på en klar
himmel; sjöarne lågo stilla i sina bäddar, såsom
blanka stålspeglar, och de skingrade molnen
drogo bort, likasom rebeller, i landsflykt. Huru
dyrbar för menniskohjertat är icke en sådan
sommardag, må det också vara qvällen, som fäller domen
öl ver den tilländalupna dagen! Jag hade hunnit
min destination för längre tid — Forsbackcij i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:13:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nosdalarne/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free