Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutbestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fästad upp i en märla i taket. Det var dock
öfvergående förnimmelser. Elfva sådana gnyn, alla med
hvar sitt särskilda ursprung hade höjts inne i
båtsmansstugan, studsat mot den brunsvarta
takpanelen, dalat ned mot golfvet, hunnit bort till spisen,
där näfverskorna då rört sig litet.
— Vyssa vyss. . . Dossen ka få taffe. Dossen
vara näll å tyst.
Och »dossen» blef så snäll och så tyst. Ty Vår
herre älskade »dossen» och tog honom hem till sig.
Gång på gång. Kokaren och Anna Brita däremot
tog ingen.
Elfva små.
Tvärsäkert som regn i frun timmersveckan hade
de anländt, så där knappt året efter det Spännare
återvändt från kommenderingarne. Kommit med
gråt och gny och nya svaltutsikter. Så blir nöd
af lust i stugorna.
Kommit — men dött — i unga år — alla.
Fast nej; inte alla. En var kvar — lill-Jonas
— den siste. En spinkig unge med onaturligt stor
mage.
Folk sa’ — hvad sannt det nu var — att Anna
Brita Spännare egentligen aldrig ägt mer än två
talanger: att koka kaffe och föda barn. Själf visste
hon ju af långt flera. Då tungomålet vid
sjätte-sjunde koppen flödade som stridast, kom det fram:
Hur hon farit fram på åker och äng som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
