Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
språk har han ickc gjort och kanske trodde han, att de flesta
talade ungefär som han själf eller att hans språk var den »rätta»
svenskan. En omständighet att beakta är nog också, att i en
ordbok nödvändigtvis måste komma med åtskilliga ord, som i
litteraturen ytterst sällan förekomma, som förf. ej känt till i deras
litterärt-traditionella form, dessa har han då måst gifva i den form, han
känner från sitt eget språk, och dylika ord ha kunnat inverka på
andra: jag menar t. ex., att då han skref letta (färga), han också
ansåg sig böra skrifva ivetta (scire) efter sitt eget uttal, äfven om weta
var en form, som oftare mött honom vid läsning. Att resultatet
af alla dylika omständigheter blifvit så väsentligen olika i Uppsala
och i Linköping, synes mig otvetydigt visa, att våra lexikografers
talspråk varit — dialekt.
Giltigheten af denna slutsats förringas i ingen mån af det
faktum, att denna dialekt — sådan den föreligger i ordböckerna
— icke är »ren» dialekt. Härtill kunna många omständigheter
ha bidragit.
Det låter ju tänka sig, att förf. mången gång haft för sig
dubbla former ur det talade språket, som han känt till, och han
har haft svårt att göra sig reda för, hvilken som vore den »rätta».
I de allra flesta fall har han då låtit bestämma sig af sitt eget
uttal. Så göra grammatici ännu i vår tid, mer eller mindre
omedvetet. Någon gång anför han båda de former han känner till: ex.
>mynia eller viönia» (i Lex. linc.). I ett tredje fall kan han genom
tillfälliga omständigheter t. ex. beroende af skrif- eller läsvanor
ha fÖrledts att välja en för hans språk i det hela icke
karaktäristisk form, som afviker från hans egen talform. Man kan också
tänka sig, att åtminstone vissa mer vanliga ord redan på denna
tid fatt en sä fix och allmänt erkänd form i skriftspråket, att han
gentemot denna ej kunnat upprätthålla sin egen uttalsform: så kan
förhålla sig med hopp, hoppas, lott etc. Slutligen är det möjligt,
att vår författares talspråk själft varit mer eller mindre »blandad»
dialekt. Dylika förhållanden förklara tillfullo de icke få
inkonsekvenserna och afvikelserna från det normala, i sådana fall där de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
