Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Liksom öfrige arier, drömde de gamle skandinaverna
om en guldålder, då människorna lefde fredligt under
de af Heimdall gifna lagarne för religionen och sederna.
Ingen skadade en annan. Dyrbara smycken kunde
utläggas vid stigarne, utan att någon tillegnade sig
dem. Polstjärnan stod öfverst på himmelen, och himla-
hvalfvet hade icke den sneda ställning, det sedan fick.
Så kom ofridens tid, slutligen ock föryngringens, då
gudar och människor åter skulle varda lyckliga.
Det var till svärdet Danmark satte sin lit, då det
för ett halft århundrade sedan hade att värna om sin
rätt mot den påträngande öfvermakten från söder.
Svenskar och norrmän kämpade under dess fana. Och
det artade sig till ett nordiskt förbund, som med sam-
lade krafter skulle upptaga striden med Tyskland.
Frihetstankarnes segertåg 1848 blef i Danmark till
en nationel rörelse, som växte ut till en skandinsvisk.
Redan dess förinnnan hade den nordiska enhets-
tanken stått upp för forskares och skalders syn och
genom studentmötena burits fram till högsätet under
allmänna ordskiften i tal och skrift om Nordens öden.
Dess folk stod vördnadsfullt undrande inför de
gamles dunkla runor — såsom de otydda tecknen å
de berömda »Guldhornen»>, af hvilka fornlämningar
den ena vardt funnen 1639 af en nordslesvigsk flicka
och den andra 1734 af en bonde nästan på samma
ställe — och ungdomen flockade sig kring dessa minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
