Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Men ingenting hjälpte mot Hemming Gads out-
släckliga stridsifver, icke ens när kyrkans främste män,
rädde för hans stigande makt, började svika honom
och själfve påfven befalde honom att frånträda biskops-
stolen. Kriget var hans lif. Kräcklan hindrade honom
aldrig i hans splittringsnit. Han slängde den undan,
grep till svärdet och stormade fram i spetsen för sina
vilde knektar öfver heligt och oheligt, öfver brinnande
hus och sköflade fält, öfver kyrkor, grafvar och
fästningsmurar.
Efter flere månaders belägring eröfrade han ännu
en gång Kalmar, som återtagits af konungens folk,
och stannade där tre är.
Under tiden lyckades unionspartiet leda den allmänt
tilltagande oviljan mot det outhärdliga krigstillståndet
därhän, att ett fördrag vardt afslutat i Köbenhavn (1509)
mellan svenske fullmäktige och konung Hans, enligt
hvilket Sverge skulle betala konungen en viss summa
årligen, tills han eller hans son åter blefve landets
värklige konung.
Att få denna fred bruten, blef nu en af Hemming
Gads främsta uppgifter. I dundrande tal sökte han
upphetsa svenskarne mot »arffienden>», som utmålades
i de mörkaste färger, förlöjligades och hånades på alla
vis. Danskarne voro »ett folk af röfvare, en samling
tjufvar och mördare från alla land, mänsklighetens
ständiga fiender, hvilka under idkeligt svärjande och
- förbannande lurade på de skeppsbrutne vid Jyllands land-
bankar.» Pekande på Ditmarsken, yttrade han i ett tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
