Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon försökte tala, men sväljde endast och nickade.
»Den här vägen, Gregory.» Hon rörde vid hans
arm och ledde honom mot packlådan under repet.
Corliss höll jämna steg med dem, såg med
beräknande min över hopen och kände i sin rockficka.
»Kan jag göra någonting?» frågade han hastigt.
»Vaa ni vill skall jag försöka, Frona. Jag kan
hålla dem på avstånd.»
Hon såg på honom och hade en förnimmelse av, att
hon gjorde det med glädje. Hon visste, att han
skulle våga vad som helst, men hon visste också, att
det vore orätt att låta honom göra det. St. Vincent
hade haft sitt tillfälle, och det var inte rätt, att man
gjorde flera offer för honom. »Nej, Vance. Det är
för sent. Ingenting kan göras.»
»Låt mig åtminstone försöka!» envisades han.
»Nej. Det är inte vårt fel att planen misslyckades,
och — och. . .» Hennes ögon fylldes av tårar.
»Var snäll och begär det inte av mig.»
»Låt mig då föra er härifrån. Ni kan inte stanna här.»
»Jag måste», svarade hon enkelt och vände sig
sedan till St. Vincent, som gick som i en dröm.
Blackey sysslade med snaran, som var avsedd för
den dömdes hals.
»Kyss mig, Gregory», sade hon och lade sin hand
på hans arm.
Han spratt till vid beröringen, såg allas ögon ivrigt
fästade på sig och såg snaran i Blackeys hand . . .
Och han kastaae upp armarna, som för att värja sig
för den och ropade högt: »Nej, nej nej! Låt mig
bekänna! Låt mig berätta hela sanningen, så måste
ni tro mig sedan!»
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
