Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433 Bernhard Elis Malmström.
Men alla stjernor tego, och liten blomma teg,
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. — Med
vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig ställde.
»O ! J, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
J skönaste små syskon, o! sägen, sägen mig,
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Och liten elfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
» Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
Hvem suckade så tungt uti skogen.«
»När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.«
»Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn ocli flärd och
mord,
Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
Dä bedja alla dalar, då bigta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.»
»Haf tack, du elfva-drottn ing! — det
glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min retta stig jag ser:
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods
och gull,
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för
min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.«
Hjertklappningen.
Du mins, — då var det ej så farligt,
Men du for fram på samma sätt.
Till slut du svor att klappa varligt
Blott då och då och tyst och lätt.
Det är dock hårdt i ensligheten
Att jemnt ha dig att frukta för.
Blir du ej bättre, i förtreten
En vacker dag bestämdt jag dör.
Tror du, att jag dig kan förlåta,
Att du mig narrar dag och stund,
Att rodna, skratta, dansa, gråta
Förutan all förnuftig grund.
Får jag ej bannor jemnt och ständigt,
Fastän det icke är mitt fel,
Om någon gån g jag syr eländigt,
Förföljd utaf dit gyckelspel.
Om någon gång en nål jag tappar,
Om jag en maska fäller ner . . .
O du min Gud! när hjertat klappar,
Och hela verlden se’n det ser.
Nej, falska hjerta, du min plåga!
På dig jag aldrig mer skall tro;
Ty du har satt i eld och låga,
Hvad fordom var ett fridens bo.
Och allting ut och in du vänder,
Åskådliggör min sorg, min harm.
Du kinden målar, ögat tänder
Och väcker suckar i min barm.
Att lefva i en ständig våda
För vittnen i min inre verld,
Som veta allt — och allt förråda —
Gud! hvad jag är beklagansvärd!
Kanske vi blifva dock förtegna,
Se’n vi förtrott hvarandra allt,
Se’n dessa känslor innerst egna
Arbetat ut sig till gestalt.
Välan! vi älska då, mitt hjerta!
Å ja — det är vår gamla trall.
Men hvem? och hur? Om ock med smärta
Du detta dock förtiga skall.
Bevara väl den kära fången!
Ty flög den ut, då blef jag vred.
Och vet, mitt hjerta, denna gången
Vi älska riktigt med besked.
Om öfver dig jag skulle klaga,
Mitt hjerta, ingen undra bör,
Och derför nu jag vill dig taga,
Förräderska, i strängt förhör.
Du vågar minst en gång om dagen
Att slå revelj uti mitt bröst.
Det är likväl bestämdt mot lagen,
Som du skref under i fjol höst.
Ack, åren komma, åren fara:
Snart är jag tjugo — tjugotvå.
Vär är det bra att flicka vara,
Men bättre vara fru ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
