Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Carl Jonas Ludvig Almqvist. 192
uppfostran, att Ni borde tala bättre om
den, som eger Er.
Colombine. Uppfostran? Visor —
några romaner — modejournaler — hos S*
— hos R* — hos — hos fru B* —
Fredrik. Besynnerliga ton i sådana
ord . . . Nåväl, hvad är nu hela din mening?
Colombine Min bela mening —
mening? Min herre, jo, det är min mening,
att Ni är mycket bedragen om mig, dock
ej så mycket af mig, som icke mest af Er
sjelf. Ni har öfvergifvit högsinta menniskor
och en aktningsvärd krets, derför, att den
endast egde skendygder, såsom Ni så ofta
försäkrat mig. Kanske hade den endast
sådana . . skendygder . . sken . . . . oh!
det är dock något litet . . litet af det, som
jag eger intet utaf; litet af det, som glimmar
så för mig på afstånd . . långt, så långt,
oändligt borta — dit kommer aldrig jag —
Fredrik. Grymma flicka, när skall
du upphöra att vara så hård?
Colombine. Du skall höra på hvad
jag menar — du har lemnat och rest ifrån
din förlofvade!
Fredrik. Hon var aldrig min
förlofvade. Det kom aldrig — tack, min Gud!
— så långt.
Colombine. Du lemnade en
aktningsvärd qvinna — o , om du viste och förstod,
Fredrik! — du skall veta, en aktningsvärd
qvinna — det är någonting. — Nej Fredrik,
tyst! tyst! och hör på mig! —
aktningsvärd? — aktningsvärd! — du har en gång
sett, en gång funnit, en gång haft en sådan
qvinna — och du kunde lemna henne?
olycklige! hvar tror du dig kunna finna henne
igen? och du har kunnat resa bort ifrån
henne? — Och jag, som aldrig har sett en
sådan, jag, som ville gifva mitt lif för att
få betrakta en sådan qvinna, och skåda
hur hon ser ut; falla till hennes fötter, och
lära mig — lära mig blott det, om jag
kunde — lära mig, huru hon håller sina
händer? Håller hon dem så här? eller så
här? Nej — bort — sådana händer, som
mina, kunna aldrig hållas väl — stackars
finger, Er hjelper ingen fason.
Fredrik. Låt mig kyssa deras spetsar,
det skall hjelpa dem.
Colombine. Nej tyst, tyst, och hör
mig — tro icke dig sjelf, då du säger, att
jag bedrager mig om mig sjelf, eller att
jag är hård. Jag är icke, såsom du säger,
blott till ytan . . . Nej, äfven i grunden
är jag . . o Gud! Du har icke i mig funnit
det verkliga, som andra hade blott till
skenet! Hos mig fins det hvarken till sken
eller verklighet! Hvarken till yta eller djup !
hvarken i ansigtet eller i hjertat! O —
hvarföre bär jag så vackra sidenkläder —
Fredrik — Fredrik — Fredrik —
Fredrik. Olyckliga, englalika
Colombine, jag behöfver endast några få ord för
att vederlägga dig. Låt oss tala ännu mer
rätt fram med hvarann, och svara mig på
några frågor. Om du skulle vara eller
hafva varit så i ditt hjertas innersta tycken
— om du skulle hafva varit lik alla de
öfriga derborta, derifrån du flydde med mig
— kan du då förklara, huru jag en enda
sekund skulle hafva kunnat fästa ett tycke,
äfven det obetydligaste tycke vid dig?
Colombine. Jag hade vackra lockar,
herr Fredrik.
Fredrik. Och vackra händer, icke så?
Colombine. Se icke på mina händer,
och icke på mina lockar — ach — de
hafva stundom varit utslagna, då voro de
icke vackra,
Fredrik. Ännu en fråga, Colombine;
en fråga, som fordrar den största
uppriktighet, och hvars besvarande skall upplysa
hela vårt ämne. Hvarföre följde du med
mig? hvad nöje kunde du finna af min
person? — har jag sagt ett enda ord, har
du hört af mig den minsta andedrägt ur
atmosferen derborta? Nej, du har icke hört
det, och likväl lyssnade du på mig; du
hörde länge, ofta, gerna. Du bedrog alla
fru B:s planer; hvarföre gjorde du det?
Hur kom det till, Colombine, att du kunde
hafva tycke för sådana ord, som mina?
Colombine. Det var nytt för mig
— så hade jag aldrig hört någon tala —
det var outsäjligt — så alldeles nytt —
Fredrik. Nytt? endast derföre, att
det var nytt? — Så länge, så tyst, så
uppmärksamt, med så klappande hjerta och
så klara ögonkast lyssnar icke en flicka,
af fru B: s slag, på ord af den mening,
som jag talade till dig.
Colombine. Du känner oss ej —
Fredrik, Fy, säg icke oss. Du är
icke en af dem.
Colombine. Misskän oss icke —vi
få aldrig höra något vackert.
Fredrik. Bort med oss, säger jag
— vid Gud!
Colombine. Vi voro ju tre, då du
gick förbi oss i alleerna på Carl XIII: s
plats, den der aftonen. Månen glänste
och klockan slog half tolf i Jakobs torn —
ach, det var mitt lifs allraförsta afton! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
