Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis (Erik Sjöberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Vitalis.
Men efter några dagars förlopp
Gör det sig grönt och kommer opp.
Så står Herr Linstängel, stackars skälm,
I grön uniform och ljusblå hjelm,
Och när Västan kommer, den Franska sprätt,
Och vill lära honom att buga sig nätt,
Så säger han intet, men bugar sig,
Ty han tycker icke om trätor och krig.
Men fast han är så ödmjuk och from,
Blir lian råbråkad utan ransakning och dom.
Att räkna bråk är icke så lätt;
Men att bråkas sjelf det är svårare, det!
Men Herr Linstängel får ingen ro i sin kropp;
På spinnrockens torn nu fästes han opp;
Der görs han så mager, subtilig och lång;
Han blir det ej gerna, han blir det med tvång.
Dock får han ännu ej vara i fred:
Han åker uti den skrällande sked.
Men går ban nu af, subtil som ett hår,
Snart läks med en knut ihop hans sår. —
Se’n måste han ock mycket ondt stå ut
Utaf synålar, Damernas spjut.
Se’n ställa sig pigor vid en å:
De orena linntyg de skölja och två
Att hvita de bli, som Narcissor små.
Men förut få de stryk af den klappande mö;
Fick en menska så mycket, så skulle hon dö.
Men när ban kommit i de år
Att af honom en trasa blott återstår,
Han sig uti Andans tjenst beger:
Hans regeneration vid Tumba sker.
Fornforskaren.
En man utaf den Götiska Schola,
Att med gammalfrun Antiquitas bola,
Gick genom Svea och Götha land,
Och hade en Runostaf i hand.
Ett hundhufvud han till knäppknapp hade:
Man många under om Runstafven sade.
Väl Sejd och Galdrar tro vi ej på,
Men menigheten mumlade så,
Att honom han månde som slagruta bruka,
Att finna jordgods, till exempel en kruka
Med brända ben och aska uti.
Vi tro att det skedde af sympathi.
Kring grafställen månde han idligen spöka,
Och liksom svinet i jorden böka.
Om han en liten mullvadshög fann,
Strax grep med förtjusning han verket an.
Han tänkte kunna i kullen råka
Någon kruka, hvarom han se’n kunde språka,
Någon liten stridsyxa, med runor små,
Som han kunde visa sin konst uppå,
Och uti Iduna vidlöftigt beskrifva,
Och förnuftet ett hugg med stridsyxan gifva.
En dag, då ban gick utöfver en höjd,
Några stenar han såg, sig till stor fröjd.
Ej någon en sådan glädje erfarit,
Som sjelf ej Antiquarius varit.
De stenar stodo uti en rad:
Deraf blef mannen hjertinnerligt glad.
Han tänkte uppå hvad det kunde vara,
Och huru de stenar han skulle förklara,
Om det, måhända, ett kummel var
Ifrån högålderns gyllene dar.
O nej, vid Geten Hejdruns spenar,
Utbrast han, det är ju Domarestenar.
Med makt sin plånbok ur fickan han tog,
Och der en trogen teckning uppdrog.
Ja, temligen trogen, det kan jag berätta,
Dock månde han något mossa tillsätta,
Ty mossa på stenar man anse kan
På samma sätt, som skägg på en man.
Bevis om högre ålder det gifver,
Hvaraf man vördig och ansedd blifver.
Men bäst i sin ritning fördjupad han står,
Så kom der en man med silfverhår.
Sitt hufvud ned på bröstet han sänkte;
Fornforskaren då i sitt sinne tänkte:
Helt visst en Domares ande jag har
Framför mig, som uti fordna dar,
Har skipat lag uppå dessa stenar,
Om icke jag allt för vilse menar.
Han vände sig då till den gamle man ,
Och sporde honom dristligen an.
Han sade: Du man ifrån Sagas tider,
Som kring den märkvärdiga platsen skrider,
Säg mig hvad de stenar betyda må,
Som här i en fyrkant på kullen stå?
Då talade Häradsdomarn — ocli värre
Det lät än en dödsdom : »Min gunstige Herre!
På denna plats, i min ungdoms dar.
En liten badstuga uppbygd var.«
Holofernes.
Den mäktiga Kejsaren Nebucadnesar,
I spetsen för sina Assyriska knesar.
Drog ut i ett härnad, på Kejsaresätt,
Och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
