Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Olof Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Johan Olof Wallin. 106
Till mina Föräldrar.
Dyra namn! fast ej i verldens öga
Afundsvärda, frejdade och höga,
Men i himlen tecknade ändå —
Men för mig nog lysande och kära!
Först åt er skall hjertat offer bära,
Sist för er — med dröjd förstumning — slå.
Hell dig, du, min gamle far! och hell dig
Ömma mor! Med ingen rik och väldig
Bytte jag min födsel och mitt namn.
Himmelsk frid till hyddan vare buren,
Der jag först mot dygden och naturen
Log ifrån en huld och olejd famn!
Ärlighet i hjerta och i seder,
Måttligt kraf på lycka och på heder,
Skuldfritt hopp till varelsernas Far,
Rik och nöjd, om jeg fått detta ärfva,
Ville jag en lager blott förvärfva,
För att fägna edra gamla dar,
Och se’n, i en omärkt vrå på bygden,
Få åt er ocli himmelen och dygden
Helga lifvets snart förflutna stund,
Undra fjerran från, hur’ de i verlden
Åt passionen, lyckans nåd och flärden,
Resa slott på dödlighetens grund.
Försakelsen.
Vinka, glädje, vanskligt trofast!
Flyktiga nomad! i verlden
Slår du upp ditt tält ibland;
Men der blef du aldrig bofast,
Alltid färdas du, och färden
Bär till obekanta land.
Äfven jag böds in i tältet,
Tömde glädtigt nektarskålen,
Utan fruktan att bedras;
Likväl står jag nu på fältet,
Utan skugga emot strålen,
Utan värn mot stormens ras!
Sälheternas minnen smärta,
Sällheternas hopp bedraga,
Deras njutning är en dröm.
Säg mig, du som har ett hjerta!
Måste icke menskan klaga,
Att dess själ blef god och öm?
Undan flärden eller döden,
Hvarför mäktar hon ej berga
Något dyrbart föremål?
Hvarför, mot de grymma öden,
Som dess skörd i broddén härja,
Har hon ej ett bröst af stål?
Hvarför, lik den lätta slupen,
Än på svällda vågors bränning,
Än i afgrundernas famn,
Skall hon vräka öfver djupen,
Utan ledning, utan känning
Af en efterlängtad hamn? . . .
Jo, min hamn, mitt mål jag känner
Hamnen i den stilla grafven,
Målet på dess andra strand.
Stilla sorger, mina vänner!
I mig lotsen öfver hafven
Till ett lyckligare land.
Vandren gerna vid min sida,
Kommen att min själ fullkomna
Under pröfningarnas år!
Härligare skall jag strida,
Roligare skall jag somna,
När min aftontimma slår.
Menskan klagar, då hon lider,
Men hon höjes, hon förkofras,
Hon blir god och känslofull.
Heta äro qvalens strider,
Men den ädla malmen sofras
Genom elden, och blir gull.
Mellan ömma sorger sliten,
Lyckans råd hon ej behöfver
För att tänka sant ocli stort,
Mer och mer blir jorden liten,
Himlen klarnar upp deröfver,
Lidandet är himlens port.
Som, vid höstens början, dagen,
Skönare än alla vårar,
Ljusnar fram bland milda regn,
Så, af himmelsk kraft betagen,
Småler själen genom tårar,
I den stilla sorgens hägn.
Fast ej middagssolen blänker,
Helsar likväl aftonstrålen,
Vänligt leende och klar,
Medan hjertat tacksamt tänker
På de dyra föremålen,
Som det ännu äger qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
