Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stund innan jag kommit ur gråten och kunde slå
hennes nummer. Jag såg ut mot de avlövade träden.
Det var redan vinter.
– För mig var parkerna viktiga, hade hon sagt när vi
gick här förbi en gång.
– Ja, sade hon, jag skrev i dagboken att våren är
kärlekens hem just med tanke på skyddade gömslen för
kärlek i Observatorielunden och på Djurgården.
– Det är slut, sade hon när jag fått tag på henne. Jag
är oerhört glad och tacksam för tiden med dig men jag
vill att det skall sluta nu. Det är inte något jag visste
tidigare, inte något jag förstod ute på torpet utan det
är något jag kom underfund med var nödvändigt för
min egen skull under färden till stån. Då när jag tänkte
igenom vårt förhållande kände jag att jag måste göra
slut för att klara mig. Men om du vill veta det kan jag
säga att du angår mig. Och om älska betyder en djup
känsla av ömhet och vilja till samhörighet kan man
säga att jag älskar dig, Jan. Men jag vill trots det inte ha
dig till älskare. Jag har från dig varken mött ömhet
eller fått samhörighet och jag vill inte bli utplånad som
jag, bli någons kopia.
Innan jag hann svara lade hon till:
– Nu ropar de på mig. Jag har inte tid att prata
längre. Sköt om dig Jan. Vi ses så småningom. Som vänner
hoppas jag. Hej.
Sedan lade hon på luren. Det gjorde så ont då att jag
bara skrek, stod och skrek som ett sårat djur i kiosken.
Folk ryckte upp dörren till kiosken, försökte tala till
mig märkte jag långt borta. Men det angick mig inte.
Sedan kom polisen. Man hade larmat den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
