Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men för Maxine kunde jag ingenting göra och nu
när pengarna nästan helt tagit slut liftade jag från Paris
söderut.
Det var så jag till slut hamnade i Ambérieu-en-Bugey
för att dö. Det hade varit svårt att få lift ut ur Paris. Vi
var många på nationalen mot Medelhavet. Fullt med
GI:s. Vädret gråkallt. En ständig pinande blåst. Då och
då med drivande tunga moln och kallt duggregn som
smög sig under trenchcoaten. Men andra dagen kom
jag i alla fall till Vézelay.
Det var en präst och en nunna som plockade upp
mig på eftermiddagen på utfarten från Joigny. Dit
hade jag kommit vid tiotiden på morgonen med en
garageägare med verkstad vid kajen, efter att ha
övernattat på auberge de la jeunesse i Sens. Sedan hade jag
fått gå över bron, genom hela staden, över järnvägen
och en bra bit ut på N6. Jag frös som en hund för nu
hade jag så lite pengar kvar att jag inte ätit alls den
dagen. Vi var flera stycken som samlats där i väntan på
lift. Vi sökte sprida oss. Folk var alltid ovilliga att stanna
om det stod flera av oss bredvid varandra. Efter tre
timmar kom så en svart Citroën B11. En nedkörd en från
trettiotalet. En sådan där vacker svart Traction Avant.
Den stannade och tog upp mig. Där satt ett par i
fyrtioårsåldern.
Han var präst, det såg jag med en gång men det var
på skorna jag först såg att hon var nunna. Men de var
märkvärdigt glada. Skrattade och pratade. Det trodde
jag inte sådana gjorde. De skulle ner in i landet men
först passera Vézelay. De undrade varifrån jag kom och
vad jag gjorde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
