Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han snart skulle vara som vanligt igen och att det
var synd om värden som skulle få ha honom liggande
här.
Men han kunde inte säga något, hörde bara
strupen gurgla och rossla.
Och nu dör jag tänkte Klas och han var inte rädd.
Han tänkte: Och nu borde jag tänka på allt vackert i
livet; på flick...
Så blev det inte något mer utan allt vart stort
mörker och tystnad och tvärs genom detta täta mörker
en stigande skärande smärta ut i intet.
– Men så var det inte.
– Inte göra skitromantik.
– Var hederlig.
Det var på Nalen jag första gången hörde Maxine
sjunga. Jag skulle resa mot söder nästa dag. Mot
Jugoslavien. Till Nalen hade jag gått med Sten för att
lyssna på en ung bluessångerska som sjungit i Count
Basies orkester. Det var Maxine. När jag hörde
hennes röst kände jag henne i hela kroppen och visste att
jag måste stanna, kosta vad det kosta ville. Hon sjöng
Ma Raineys Back Water Blues. Hennes röst var inte så
stor som Bessie Smiths, vems är det? Men hon sjöng så
det isade först och blev hett sedan i hela kroppen på
mig.
When it rains five days and the skies turn dark as night,
When it rains five days and the skies turn dark as night,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
