Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl 70
DEN FÖRSTE
Detta sade landshöfdingen med leende ansikte,
och leendet föreföll Olof Lomark som det
uppenbaraste, för alla mest tydliga hån mot honom.
Här satt en och ropade högt i hans egen sal,
att hans lifsverk var ingenting värdt, och länets
höfding uppmanade honom hånskrattande att göra
bordet till ett plumpt dryckesbord, allt den dag,
som skulle kröna hans sträfsamma lif.
Då brast bandet mellan honom och dessa
inkräktare, han kände, att som han föddes bonde
på detta Åbord, så skulle han just denna stund,
då hans lifsverk afslöts, också återgå till
bondestammen. Hade han lefvat herre, skulle han
åtminstone dö bonde!
Som en blixt svedde detta till i hans hjärna,
och förrän han betänkt sig, hade han med sin
gamla hänsynslösa, granithårda stämma svarat
landshöfdingen:
I mitt hus är det gammal sed, att gästerna
resa sig från bordet, då värdinnan reser sig!
Därmed bet han samman munnen, så att alla
sågo, att han inte mer ämnade bända isär dessa
snöbleka läppar.
Landshöfdingen blef lika blek i ansiktet,
vreden förtog honom orden, och kring bordet var
det med ens alldeles dödstyst.
Då reste sig den gamla hvithåriga fru Engla,
och stolarna skrapade från bordet.
Snöstormen dundrade mot fönster och i
kakelugnar, och ständigt hördes ett beklämmande dån.
Stämningen hade försvunnit, man irrade i filen
af ljusa rum, bildade grupper, slog sig ner kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
