Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR-ERIKS JAKT.
15
— Når jag födde dej, Pär-Erik, pindes jag.
— Så hadde ji fäll na nöje för e å.
— Hut pajk, skrek gubben, ä du sturk, sia
jag mun bortur dig.
Pojken skrattade, knackade ur pipan och gick
till dörren.
— Bäg och olagom ä du, och skam ha du,
som inte hedra far och mor din, din armade
pojk-näck.
— Jag is int höra ji länger far, äsch ji språke
på dedänne vise.
Pojken hade öppnat dörren, men stängde den
och sade med en hastig gråt i halsen:
— Oå jag int och knoga för ji hvareviga dag
och fische och bryt sten och ä jussom en slaf för
ji? Men hva ha jag å ji? Ovett ha jag och skamord
och... Dra åt helvete...
— Tig, pajk!
— Tig? För ji, gam...
— Tig, säg jag!
Pojken såg att gubben blef röd och drog sig ut.
Gubbens mening visste han nog. Gumman hade
väl inte så långt kvar. Hela vintern hade hon fått
lefva som de andra, på gröt, saltströmming och
saltfläsk. Nu då vårfågeln kommit, unnade gubben
henne en stark fågelsoppa. En rifvande käring hade
hon i alla fall ständigt varit, om ock gallsprängd.
Dog hon nu; ja, dog hon nu, kunde hon ju
få gå sin väg med smaken af fågelsoppa på tungan.
Bäg = tjurig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
