Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
DET VÄLSIGNADE ARBETET
Det är besynnerligt, tänkte han, att jag
känner mig upplösas. Jag kan väl ändå inte ruttna,
förrän jag är död. Och jag är ju ännu inte död.
Fastän, tänkte han och rodnade öfver hela
kroppen, fastän i natt var det visst nära. Jag har
aldrig känt något dylikt.
Men allting klibbar 1 Det där berget, hafvet,
marken, husen; allt klibbar. Om jag bara ser
mig omkring, är det, som om någonting drogs ut
ur mig. Jag fastnar på allting. Det är för
besynnerligt I Aldrig har det varit på detta sätt
förut.
Jag förstår inte, att hela skapelsen har fattat
ett så stort intresse för mig. Det är ju, som om
allting på en gång fått syn på mig, och träden
böja sig ju fram och titta på mig. Jag går som
en liten pygmé bland gamla jättar; och det är
så otrefligt, att jag kan inte säga I tänkte mannen,
vek upp kragen, drog ner mössan, stoppade
händerna djupt i fickorna och gick åter till staden.
Det var redan mörkt, när han kom, och
snöflingor hade börjat hvirfla. I den gråkalla aftonen
ringde kyrkklockorna alltjämt. När mannen hörde
dem, ökade han stegen och skyndade till
restauranter som låg nere i mörkret vid hamnen.
Jag skall noga betrakta mitt ansikte, tänkte
han. Kanske jag har blifvit förändrad. Och så
såg han sig i spegeln, men han var sig alldeles
lik.
Godt! tänkte han och gnuggade händerna. Jag
skall ta en stor sup, få se, hvad det kan göra.
Den stora supen gjorde honom nerstämd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
