Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninives och Babylons kilskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Assyrierna uttryckte nämligen 10 med en enkel vinkel [<]
och högre tiotal genom upprepning af denna; vi hafva ofvan
omtalat, att [<<] jämte stafvelserna man och nis äfven
betecknade 20). Från betydelsen 30 har tecknet [<<<] hos
assyrierna utvecklat sig till att blifva ideogram för ordet arkhu
månad, egentligen naturligtvis »30 dagar.» Vi kunna nu förstå
hvad de båda Sanheribs namn börjande tecknen [–| <<<]
vilja uttrycka: de betyda »trettio-talets, månadens gud» eller
»månguden.» Dennes bekanta namn var hos assyrierna Sin. —
Det följande tecknet, tvänne korslagda kilar, har det fonetiska
värdet kur, men som ideogram betydelsen broder, på
assyriska akhu. Därpå följer [|<<<], hvilket dels kan uttalas mis,
dels betyda flertal, mängd. Detta tecken fogadt efter ett
ideogram ger däråt plural betydelse: broder-mängd står
såsom uttryck för bröder, på assyriska akhi. Kinesiskan och
flera andra språk bilda pluralis på fullkomligt liknande sätt.
Det sista tecknet i Sanheribs namn, som fonetiskt uttalas su,
har också det ideografiska värdet göra stor, öka; assyriskan
egde nämligen ideogram ej blott för nomina utan också för
verba. Vi hafva nämnt, att stor på assyriska heter rab; den
form af ett härmed beslägtadt verb, som ideogrammet här vill
uttrycka, är irib. Vi hafva altså nu hela namnet färdigt:
Sin-akhi-irib — grekerna uttalade det Sennakheribos — och det
bizarra i ordets skrifsätt har till fullo blifvit förklaradt.
Det var i synnerhet nomina propria, som assyrierna älskade
att uttrycka genom detta slags monogram. Skälet härtill kunna
vi inse: de ansågo alltid den ideografiska beteckningen af
ett ord såsom mera högtidlig, mera solenn än den fonetiska,
troligtvis därför, att den, såsom vi sedan skola finna, var mera
forntidsmässig. Särskildt vid konunganamn måste sålunda
ett dylikt skrifsätt vara på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
