Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dina gjorde sig lös. Hon plirade med ögonhåren
som ett litet barn, som man tagit för hårdt i, och
torkade sig i ansigtet med sin lilla fina näsduk.
»Ja, jag går, — jag går», sade Maria och gick mot
dörren, »om du inte ber mig om att stanna.»
»Du kan göra som du vill», svarade Dina kallt.
»Men om du inte kan tycka om Percy, kunna vi inte
vara vänner längre.»
Maria stod ett ögonblick, som om hon betänkte
sig. Hon höll fast i båda sina hattband, som hon hade
knutit, och såg ned på golfvet, men så lyfte hon raskt
hufvudet och sade:
»Farväl Dina!» och i detsamma var hon ute
genom dörren.
Det dröj de länge, innan hon kom in genom den
igen. — —
Maria insåg, att hon hade burit sig dumt och
orätt åt, — men hon hade dock ingen lust att gå
och bedja om förlåtelse. Hon kunde ju säga sig
sjelf, att Dina hade lof att tycka om hvem hon ville
utan att fråga henne *om lof, men Maria hade varit
så van vid, att Dina anförtrodde henne allting, och
hon hade alltid omtalat den unge grefven på ett så
flyktigt och likgiltigt sätt, att Maria fruktade honom
minst af alla, — och att nu plötsligt se denna unge
man som den föredragne och utvalde, — det kunde
hon icke uthärda. Hon var svartsjuk, vildt flammande
svartsjuk, och hon gaf sig sjelf rätt i de ord, hon
hade sagt: att det icke fans plats för dem alla tre i
samma rum.
Om Dina hade kommit och varit vänlig och
öf-vertalande, som hon kunde vara, hade kanske Marias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
