Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hulda hade sina egna tankar för sig. Hon skulle
icke sitta länge ogift, och hvad hon ville, det ville
hon; man skulle bara vänta, tills hon slutat skolan.
Modern anade i henne en vilja, som var starkare än
hennes egen, och hade en hemlig respekt för henne.
Hon hade för afsigt att öfverlemna framtiden åt henne
sjelf och var öfvertygad om, att hon skulle reda sig
på ett eller annat sätt.
Ungefär vid samma tid var det någon, som gick
förbi nere på gatan och tittade upp till de upplysta
fönstren.
Det var Hedvig, som var på väg till Ebba von
Tärne. Hon hade bedt henne komma och tillbringa
qvällen hos sig.
Hedvig gick fort, insvept i sin pels och med
hufvan tätt kring ansigtet, medan en jungfru följde
henne med tunga steg.
Det var med hjertklappning den ensamma unga
flickan närmade sig det hem, der hennes beundrade
Ebba bodde. På den bonade trappan voro hemväfda
mattor lagda, och redan i förstugan mötte henne den
luft af värme och hemtrefnad, som gjorde godt, när
man kom från snön der ute.
I tamburen stod en gammal betjent och tog emot
Hedvig. Han var klädd i familjens livré, annars skulle
man snarare ha tagit honom för en eller annan gammal
onkel i familjen, som hade gått ut för att bjuda
gästen välkommen, så vänlig och hjelpsam var hans ton.
Han hade icke det minsta af denna dryghet, som
oftast utmärker betjenter i förnäma hus, dessa
livréklädda herrar, som se ut, som om de alltid ginge och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
