Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, men det liknar honom ju inte alls», q ved
Rakel med ynklig röst. »Jag tycker inte heller om
mor der inne på väggen. Den der otäcka madamen
är inte min lilla mor.» — »Den der otäcka madamen»
var ett porträtt af Mina, taget i den fotografiska
konstens första dagar, och då krinolinerna och
polka-ärmarna uppträdde i sin sista vanskapliga skepnad ute
på landet.
Både fadern och modern började snart sörja öfver,
huru deras barn tog ett ögonblickligt och bestämdt
intryck af menniskors utseende och derefter tänkte och
handlade med afseende på de respektive personerna. Det
hjelpte icke, att fadern framhöll, hur det står i bibeln,
att man icke skall döma efter det yttre, utan döma
en rätt dom, icke, att han läste om, huru profeten,
när han smorde David, blef varnad af Gud att icke
låta ett vackert ansigte göra ett för starkt intryck på
sig. Rakel stirrade alltid länge och forskande på
hvarje främmande menniska, och tyckte hon icke om
deras ansigte, så kunde man icke få henne till att vare
sig tala eller visa sig vänlig.
Skönhet var det dock kanske icke, som hon absolut
fordrade — skönhet är, som vi veta, ingen
hvardagskost, icke en gång på landet —, utan snarare något
lefvande, vaket, något som uttryckte godhet, som
barnet hastigt fäste sig vid.
Hon hade vänner bland de allra fulaste på gården.
Så fans det t. ex. en gammal murare — en halt,
klumpig gammal man, med ett ansigte, der till och
med den bästa vilja icke skulle kunna uppspåra minsta
tecken af skönhet, — som var Rakels utvalde vän
och förtrogne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
