Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikaname reste före dem, och Tofte var
ett par dagar nedstämd. Han såg ut, som om han
hade tråkigt, men så glömde han sin flygtiga
bekantskap, glömde den mycket snart, och Nina tyckte,
att hon hade fått honom tillbaka efter en lång
frånvaro.
Hon blef glad och vacker igen, och Tofte såg
det genast.
»Nu känner jag igen dig», sade han en qväll, då
han kom in till henne i sängkammaren. Hon satt i
kamkappa med bara armar och kammade sina tjocka
flätor.
»Jaså, du håller af mig ännu», sade hon och sträckte
armarna emot honom.
»Annu?» Han log och böjde sig långsamt på
knä på mattan framför henne. Hon kysste honom
på hans ögon med de långa, svarta ögonhåren, men
då han kunde öppna dem igen, sade han sakta i en
skälmaktig ton:
»Nina, du? Var du litet svartsjuk på den lilla
missen?»
»Jag är rädd för det», sade hon i en ödmjuk ton,
som om hon bekände en förbrytelse, och slog armarna
om hans hals, så att allt hennes glänsande hår föll
omkring hans ansigte. Der inifrån sade han: »Fy
skam! Fy skam!» Hon tryckte honom ännu hårdare
fast, så att han knappt kunde andas.
»Hon var så ung och så vacker», sade hon med
klagande röst, »och jag»–––––
Han slet sig plötsligt lös och sprang upp.
»Du, du är den enda qvinna i verlden, som jag
älskar och någonsin kommer att älska.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
