Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han suckade och log, det första leende Vanda
sett på hans ansikte sedan den där förskräckliga
morgonen.
»Du blir ju hos mig?» sade han och log på
nytt.
»Alltid, André! Alltid! Vi två skola följas åt.»
Han nickade sakta, och strax därpå hörde hon
hans lugna, taktfasta andedrag. Han sof djupt
och sundt.
Då gled hon ned på golfvet och sträckte sina
armar mot höjden.
Hennes läppar rörde sig blott i en sakta
hviskning, men hennes hjärta ropade:
»Tack, min Gud! Tack, att du låter honom
lefva! Men hjälp oss nu också att lefva. Ingen
kan det, endast du kan det. Visa oss vägen, att
vi må göra din vilja!»
Hon böjde ansiktet emot sängkanten och låg
hopsjunken i en lycklig hvila, som bidande ett svar.
I stillheten hörde hon blott Andrés lugna
andedrag, men så småningom blandade sig ett annat
ljud däri.
Det började som en sakta hviskning, men steg
och steg till en samlad, mäktig klang.
Det var regnet! Det kom susande i milda,
starka strömmar, vårens frälsande, lifgifvande regn,
som snart skulle få jorden att blomstra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
