Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men dörren till hennes sängkammare stod öppen.
Där satt den gamla damen framför sin
toalettspegel, medan hennes kammarjungfru höll på att
fästa spetsen i hennes hår.
»Hvem är det?» ropade hon med en klingande,
något befallande röst.
»Jaså, det ä’ bara du, min unge», fortsatte hon
vänligt. »Var så god och stig på.»
Vanda kom närmare.
Den gamla damen satt framför henne iförd en
mycket ståtlig, hvitgrå brokadklädning med smycken
af antika diamanter. Hennes hår hängde i många
lockar ned på båda sidor om kinderna. Det var
krithvitt, men ögonbrynen vore ännu svarta, och då
hon lyfte ögonen, förstod man, hvem Vanda och
André hade ärft sina ögon från. Nu satt hon och
polerade sina naglar med en skinnborste, medan
kammarjungfrun slutade hennes toalett.
»Hvad du är vacker!» utbröt Vanda och blef
stående i beundran. »Du blir bestämdt den
vackraste af allihop!»
»Jag skall säga dig», svarade farmor, »att ju
äldre man blir, desto mera får man lof att ta’ vård
om sitt yttre, annars blir man anskrämlig för sina
medmänniskor, och det är det värsta man kan göra.
Hufvudsaken här i lifvet är att göra ett behagligt
intryck, min pulla lilla.»
»Ä, nog finns det väl svårare fel än att vara
ful», invände Vanda, som alltid var mycket
frispråkig med farmor.
»Nej, min fröken!» fick hon till svar, och far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
