Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTLIFVET 1 SEKLETS BÖRJAN.
13
Men de gustavianska konstnärerna voro nu till åren komna, och de flesta
af dem voro representanter för en smak, som i de modernas ögon var
både förlegad och förskämd. Masreliez’ antikiserande konst hade
»omsider besegrat och utrotat den osmakliga franska stilen». Sergels person
sprider visserligen glans öfver akademien, men det är tvifvelaktigt, om han
uträttar mycket mera än att vara en prydnad för densamma. Det gör ett
egendomligt intryck, då man hör Fogelberg — en af de lärjungar från
1800-talets början, Sergel skattade högst — förklara att han ingenting lärt
förrän han kom till Paris — alldeles som Sergel själf förklarat, att han
förspillt de år, då han studerade för Larchéveque.
Sergel är längesedan endast en skugga af sitt rätta jag. Han klagar
själf öfver att hans fantasi frusit bort — i södern skall en konstnär lefva,,
i norden »stelnar själen liksom näsan och händerna». »Jag har en gång
varit skulptör och konstnär», skrifver han till sin elev Byström i ett af
sina sista bref, »men trettiotre år förlorade i Sverige ha fullständigt
ruinerat min talang.»
En kraftig skolchef saknades. Vi hade ingen Louis David, som på
samma gång han var den stora skulpturala stilens målsman tvang
ungdomen till strängt naturstudium. Den Davidska skolan hade hos oss sin
representant i Per Krafft d. y. (1777—1863), den enda svensk som är
upptagen i Delécluzes förteckning öfver den store målardiktatorns lärjungaiv
Tyvärr hade Egron Lundgren rätt i sitt yttrande att »mycket litet af
David hade fastnat i Krafft». Innan denne reste ut 1796, hade han i några
porträtt med bred och djärf hållning (t. ex. Desprez’ porträtt,
Konstakademien) gifvit verkligt lysande löften. När han återvände hem 1806, borde
han fört med sig Davids fordran på stor plastisk hållning i aktstudiet och
på teckningens obevekliga naturtrohet och skärpa i porträttet. Den fasta
ryggrad, Davids tekniska grundsatser gåfvo det franska måleriet, kunde
tyvärr hans lärjunge ej öfverflytta till det svenska. Han torkade tidigt.
Han åstadkom både altartaflor, kröningstatlor, bataljtaflor fslaget vid
Högland’, på Haga, är nog det bästa han åstadkom i den stora stilen) och
framför allt porträtt, en del solida nog, om ock hans färg snart blef
smutsig och grumsig. Med åren blef han en alltmera handtverksmässig, kärf
och intresselös porträttfabrikör.
Den främste svenske målare vid det nya århundradets inbrott är
Karl Fredrik von Breda (1759—1818.) Han representerar engelsk skola,„
följaktligen en rent målerisk sträfvan. Han är lika olik Krafft som
Gains-borough är olik David. Fast han var Reynolds lärjunge och 1791 målade
ett behärskadt och förnämt porträtt af sin lärare (i Konstakademiens
samling), så har han med intresse studerat äfven Gainsboroughs palett. De
porträtt han målade under de första åren efter återkomsten från England,.,
voro något nytt inom den svenska konsten. Exempelvis porträttet af
konstnärens fader i slängkappa och bredskyggig hatt, det bleka ansiktet sedt
mot bakgrunden af en mörk stormhimmel, eller porträttet af operasån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
