Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
uttrycka en enhetlig karaktär, men de göra detta utan fraser och utan ansträngning. Intensitet
liksom enhet i formen, yttre jämvikt och inre är Hildebrands mål. Till frihet frän allt hvad
i ungefär» heter i formkänsla och formbildning har hans sträfvan gått, målmedvetet, med klarhet
i viljan — efter det samma ha också andra sträfvat, och vägen har i stort sedt varit den samma
för andra som för honom. Liksom Dubois såg han tillhaka till florentinarne, främst till
Dona-tcllo, deras frihet från maner lärde honom gå direkt till naturen och främst söka uttrycka
kroppens bygnad och dess olika delars sammanhang. Kör tyskarne hade hans arbeten för litet
innehåll, figurerna hade inga kända namn och förestälde ingenting. »Manlig figur» kallas helt
enkelt marmorbilden af en ung naken man. stående, absolut sysslolös, med kroppstyngden fördelad
lika på båda benen. »Drickande gosse» — bronsstatyett — är också stående, med en skål för
munnen, litet framåtlutad för att ej spilla. En annan bronsgosse bär en tung vattenflaska i
högra handen och går framåt, lutande öfverkroppcn åt vänster för att nå jämvikt. Jag har
någonstädes sett det träffande uttrycket, att dessa bilder gifva ett »ordlöst intryck».
Hildebrands rättframma realism i förening med hans sinne för liniernas rytm närmar honom ibland
både till de primitives och till antikens anda — men i frihet, på samma sätt som några af
Böcklins stämningar kunna tala
grekiska utan att citera de gamle. Till
Hildebrands representativa verk
höra Wittelbachsbrunnen i München,
porträttbyster och reliefporträtt med
bred behandling och skarp
karaktärisering.
Till Hildebrands uppfattning af
antik stil närmar sig Artur
Yolk-mann, åtminstone i sina reliefer, i
stilens enkelhet och lugn. Volkmann
(f. 1851), lärjunge af Marées i Rom,
ger gärna sina skulpturverk en lätt
färg i diskreta toner, som ej
söker verklighetsillusion, utan endast
vill öka formens liflighet (Eva,
brunnrelicfen »Amazon» i Dresdens
Albertinum, Marées grafvård i Rom).
Den polykroma skulpturen har
efter långvariga debatter kommit till
heder också i den tyska skulpturen. Jämte de, som nöja sig med en lätt antydan af färgtonen,
finnas de som måla sina bilder fullt naturalistiskt — Rudolf Maison (gruppen af en skrattande
neger, ridande på en åsna), von Hechtritz (Savojardgosse). Som prof på färgad träskulptur kan
nämnas Robert Diez’ »Waldgeheimniss» i Dresden — en tomte hviskande i skogsfruns öra,
figurernas ögon insatta af glas, håret förgyldt, det hela måladt. I Max Klingers plastiska verk har
den tyska färgskulpturen fått sina ej minst märkliga alster.
Belgien var det förbehållet att i den moderna skulpturen införa en ny
riktning, den realistiska arbetarbilden, som dittills — ett och annat enstaka
försök frånräknadt — hållit sig uteslutande inom måleriet. Det är
hufvudsakligen denna rörelse, som ger den belgiska plastiken i vårt århundrades
slut dess karaktär.
Vågbrytaren här var Vilhelm de Groot, upphofsmannen till kolossalstatyn
»Arbetet» i bangården i Tournay, arbetet representeradt af en man, kraftig,
med nakna armar, förskinn, i ena handen en arbetsritning, den andra håller
hackan, stödd mot marken. Det hela alltigenom samlad energi, ej spår af
någon retsam realism, arbetets sunda styrka och glädje kraftigt uttryckt. Den
404
DIEZ: DET LUGNA VATTNET.
Fontän (Dresden).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
