Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHUNDEADETS KONST.
områden, som lämpade sig för hans läggning, och han förblef, trots »affallet»,
konstnär, om ock af annan art än de andra. Att han var en alltigenom
typisk engelsman, både som artist och som gentleman, att han var
sällskapsman, sportsman, laxfiskare och jägare, ej en undantagsmänniska som Rossetti,
en filosof som Watts eller uppbyggelsepredikant som Hunt, bidrog nog äfven
till framgången.
Han målade redan som yngling historictaflor med bravour i den akademiska stilen, så
inföll hans prerafaelitiska skede med »Lorenzo och Isabella», hvars komposition förefaller löjlig,
»Jesus i föräldrarnes hus» m. fi. och därefter den tid, då han var den frodigt alstrande,
mångsidige målaren, omtyckt genom historictaflor i olika stil men flera utmärkta genom
känslouttryckets innerlighet utan spår af deklamation eller teaterpose — Hugcnottens afsked från sin
älskade, hon vill knyta den skyddande hvita bindeln om hans arm men han hindrar henne
med en mild rörelse, ban skall ej köpa sitt lif genom att förneka sin tro — och genom typer
ur samtiden — den gamle vaktaren i Tower, stram och ämbctsmannamedveten i sin lysande
scharlakansröda dräkt, soldaten, som sårad hemkommer från kriget på Krim till sin familj,
den gamle sjömannen i »Nordvestpassagen», Millais’ mest populära alster, [sjömannen, som
hör sin dotter läsa om upptäcktsresor, dem han ej får vara med om — just en tafla att ställa
fram för ett sjöfarande folk, kraftig och manlig i hållning — och betydligt düsseldorfsk i
karaktären, i sättet att berätta. Typisk för aktningsvärdt moraliserande engelskt måleri är
Millais’ framställning af »Spelarens hustru», som med vemod betraktar korten, kvarglömda på
bordet efter nattens spel, som ödelägger familjens lycka. Millais’ målningssätt gör ett äfven
obetydligt ämne acceptabelt och är just lagom personligt för att bli förstådt och omtyckt
af alla människor, likväl ej alltid af de mest raffinerade, hvilka utgöra minoriteten. Hans
karaktäriseringsförmåga liksom hans kraftiga, om också torra färg gjorde honom äfven till en
eftersökt porträttmålare. Såväl herrar som damer, gamla och unga, målade han med skärpa i
den psykologiska analysen, med bred målerisk hållning, om ock färgen kunde bli skrikig,
bisakerna underordnade det hufvudsakliga men likväl ej vårdslösade. Den engelska damen af
värld har sällan blifvit målad så förnäm, så kyligt reserverad, som af Millais — i porträtten
var han sin tids Reynolds, alltid solid, om än ej alltid så själsligt betydande. Hans landskap
äro poetiska och ha vackcr och stark stämning, klara, fina färger, detaljerna utförda med
noggranhet men utan petighet.
Skulle någon af de yngre porträtt- och genremålarne nämnas i förbindelse
med Millais, så vore det Hubert Herkomer, en af de främlingar, som blifvit
acklimatiserade i den engelska konsten.
Som karaktäristiker mäter han sig med Millais och har mera gemyt än denne i sin
skildring — med engelskt torra färger — af de gamla invaliderna i kyrkan, väderbitna, böjda
gubbar i sina röda uniformer (»l)en sista mönstringen», 1874), som sedan följdes af de gamla
afsigkomna gentlemännen i Charterhouse. Bland hans porträtt är i främsta rummet miss Grant
världsbekant — porträtt af en på sin tid mycket beryktad ung skönhet, en intressant modell och
en intressant målning, hvit dräkt i olika nyanser mot hvit bakgrund, den måleriska uppgiften
löst med fin konst. Många ha sedan gjort detta efter, men alltför ofta har man i bilden saknat
personen, som borde lefva bakom det tekniska experimentet. Och personen fans onekligen hos
denna själfsäkra, medvetna dam med de fasta, bruna ögonen och de energiska händerna.
»Damen i hvitt», som år efter är reste rundt till Europas alla utställningar, fick ett motstycke i
»damen i svart», delikat och behagfullt skildrad i molltoner utan sökt sentimentalitet, liksom
den förra med bred, jämn penselföring, energisk teckning och modcllering. Den monumentala
uppfattningen och den rättframma och inträngande individualiseringen är utmärkande äfven för
flertalet af Hcrkomers porträtt af senare dato.
Herkomer är tysk, f. 1849 i Bayern, där fadern var helgonsnidare. Familjen emigrerade
1851 till Amerika och flyttade därifrån tiil England 1857. Sonen började sina konststudier i
344.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
