Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅLERIET I ENGLAND.
båda i samma ställning och föra draperiet upp till munnen med en rörelse, som bjuder tystnad.
Ängeln på Marie bebådelse sväfvar rak i luften — de orörligt nedhängande draperierna i hans
dräkt gifva intryck af, att ängeln snarare hänger än sväfvar. I > Betlehem* stjärna» (1891, en
af de största akvareller, som blifvit gjorda, 12 X 8 engelska fot) sväfvar samma ängel, fastän
grannare utsirad, lika orörlig och kapprak med stjärnan i sina händer, mellan Maria och de
vise männen.
Utförandet är ytterst omsorgsfullt. Burne-Jones tecknade sina modellflgurer med mycken
noggrannhet, stiliserade dem omedelbart, studerade draperiernas alla veck. Hans teckningar
göra intryck af största omsorg och besvär men på samma gång af harmoni, så följdriktigt är
stilen fasthållen i sin sökta och genomförda manierism. Målningssättet kan vara torrt och
figurerna se ut som färglagda vaxdockor, koloriten är ej frisk men ofta en både sökt och funnen
harmoni af klara och ibland ganska starka färger. »Man förbannar maneret men böjer sig för
resultatet.» I kompositionen ligger Burne-Jones’ styrka, i den dekorativa bredden, i lugnet
öfver det hela, i det smidiga linjespelet, som kan vara af rent musikalisk verkan, i den
arkitektoniska känsla, som hvilar öfver det hela. Kyrkfönsterstilen spåras i flera hans kompositioner
— han var under hela sin konstnärstid sysselsatt med religiösa kompositioner för glasmålningar,
hvilka — utom de 5 allra första — utfördes af Morris & komp. De uppgå till omkring 450, de
tidigaste äro från 1857, de senaste från 1892.
I de rent dekorativa verken, från kyrkfönster och arrasväfnadcr i gotik till träsnitt i
böcker, träfTa vi Burne-Jones på hans bästa område. Stilistiskt förde han prerafaelismen till
dess kulmen. Det gäller om honom mer än om någon af kamraterna, att hans konst är en
protest ej blott mot samtidens prosa och uaturefterbildning, utan mot dess måleriska framsteg.
Aldrig var det ett naturintryck — men väl någon gång det skönhetsintryck, en ung kvinna,
omsorgsfullt draperad, ingaf honom — som satte penseln i hans hand, aldrig sökte han sin
verkan i ljusets spel, utan konsekvent i liniernas rytm, i formernas behag, i innehållets
fromhet, poesi, mystik.
I sistnämda afseende hade han en själsfrände i Watts, hur olika de båda
än äro i sitt sätt att måla.
Något äldre än de prerafaelitiska bröderna var George Frederick Watts
(f. 1818) verksam i samma anda och med samma mål som de. I mer än
ett halft århundrade har han utan att tröttas och utan att uppgifva något af
sina ideal eller vika utom sin utstakade väg sökt i bild framställa stora, höga
tankar och eviga sanningar i öppet uttaladt ändamål att lyfta Englands konst
till monumental storhet, adel och enkelhet. Han är en af dessa konstens
missionärer, som arbeta för att fylla en helig plikt, ej för att fröjda ögat eller
sinnena utan för att tala till fantasien, intelligensen, hjärtat. Också han målar
myter, men i olikhet mot de andras motiv äro Watts’ i regeln ej illustrationer
till kända legender utan till hans egna fantasier, ibland af en stor enkelhet,
ibland mera svårförstådda. Han skapar en kroppslig form åt Döden,
Kärleken, Tiden, Samvetet — ej de gamla vanliga personifikationerna, utan nya,
egna, fria från konvention liksom från retoriska fraser. Hans konst är fullt ut
lika intellektuel som de andra engelsmännens, är mindre för ögat än för tanken,
en filosofs fantasi snarare än en målares. Målartemperamentet hos honom
intresserar oändligt mycket mindre än idéerna.
När han debuterade, hade hvarken prerafaeliterna eller Ruskin ännu uppträdt. Han
började 1837 med ett par ladyporträtt, målade ett par scener ur Shakspeare och Boccaccio, vann
1842 pris för en komposition till Parlamentshuset, en bild, som aldrig blef utförd. Reste sedan
till Paris och Italien, återkom efter tre år, mera påverkad af renässansmålarne än af
quattro-centisterna. Som hans andliga fäder nämnas Giorgione, Tintoretto, Correggio, han blef aldrig en
Nordensvan, Konsthistoria. 43.
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
