Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÖRMÅLERIETS GENOMBROTT.
Pradilla — länge bosatt i Rom, som blef så godt som hufvudstaden för
det spanska måleriet — är representativ för den moderna spanska konsten
äfven i sina dekorativa målningar, färgglada, liffulla fantasier. Om Fortuny kan
han påminna i sina eleganta, med sprittande glädtig pensel målade små
folkscener från Spanien eller Italien, badlif på hafskusten, karneval, vimlet på
Markusplatsen en sommarkväll. Bland öfriga spanska virtuoser har José
Villegas vunnit rykte — »Tjurfäktaren död», »Påskfesten», grant och tomt
ljudande malm och klingande bjällror, utan personligt konstnärligt eller
mänskligt innehåll. Bland Fortunys många efterföljare är Raimondo Madrazo, en
medlem af den ansedda konstnärsfamiljen. Han blef mycket uppburen i
Paris för sina graciösa dambilder, som i målningssättet kunde påminna om
Chaplin, och för scener ur societetslifvet, bland andra den med största
elegans målade stämningen med de från maskeraden utkommande kavaljererna
och damerna i sina brokiga kostymer och de i den klara grå morgonen
väntande vagnarna och kuskarne. Ett liknande målningssätt — mera lugnt,
mindre flammande än hos Fortuny — med spetsig pensel, spirituel teckning, solidt
luftstudium, saftig, klar färg, elegant afsatt, finner man i spanska genrebilder
och landskap af Rosello, Rodriguez, Rico och många flere. Bland yngre
folklifs-rnålare har Sorolla y Bastida utstält stora dukar med både styrka och
målar-glädje i framställningen af solgasset. Skicklighet liksom färgkänsla finns snart
sagdt öfver hela linien.
Sammaledes i Italien. Där finns ett. öfverflöd af virtuoser, som måla
landskap, gatumotiv, folktyper, folkdräkter, kostymfigurer från rococotiden. Där
finns också målare liksom skulptörer, hvilkas sträfvan är fullt ut lika allvarlig
som hos andra folk, låt vara att initiativen ej förefalla synnerligen själfständiga.
Den italienska staten har ända till senaste tid gjort föga för att uppmuntra
måleriet, muséer för modern konst ha knappast funnits, och de som blifvit
inrättade, t. ex. det i Rom, ha blifvit föga beaktade. Ännu för få år sedan
var det förlagdt i öfversta våningen i det pompösa nya konstpalatset vid Vik
Nazionale. Man gick dit upp för en liten trång baktrappa, och det var nog
få, som hittade dit.
Måleriet liksom den realistiska skulpturen visar likväl både friskhet och
vilja. De äldre historiemålarne, hvilkas tråkiga bataljbilder man går liknöjd
förbi i gallerierna, följdes af stämningsmålare, hvilkas konst får sin
karaktär genom sträfvandet att åtminstone ej efterbilda det gamla. Ett land med
Italiens anor inom konsten kan ej täfla med sin egen forntid, men väl kan
det visa sin lifskraft genom att alstra af sitt eget utan att låna af
förfäderna — och detta begär finner man på flere håll i det unga Italiens
frodiga konstutöfning. De unga italienska målarne äro afgjordt moderna i
uppfattning, i karaktär, i framställningssätt; stämningar af vemod eller sorg äro
ej främmande för dem, men oftare hålla de sig på lifvets dagersida och skildra
dess brokiga rikedom och glädje.
Syditalien är framför allt den djärfva färgglädjens land. Napolitanaren
Morelli (f. 1826) med sina med dristig och hänsynslös realism behandlade
Nordensuan. Konsthistoria. 40.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
