Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE INTILL 1870-TALET.
Under inflytande af de spanska niålarne och af det färgrika lifvet där
och i Marokko utvecklade han sitt sinne för våldsam, praktfull, glödande färg.
Bekantskapen med spanjoren Fortuny i Rom fick sina närmaste resultat i
hans akvarellskizzer — kostymporträtt, folktyper, bilder från gatan — men
han nöjde sig ej som Fortuny med att måla småtaflor, han behöfde utrymme
för stor och bred målerisk behandling, han hade rätt mycket af Delacroix’
lidelsefulla målarlynne och hans målningar voro ej en ungdomligt yster lek
med färg som Fortunys småtaflor kunde vara.
Det första resultatet af hans vistelse i Spanien blef general Prims porträtt till häst, som
väckte stor öfverraskning på parisersalongen 1869. Prim hade bestålt porträttet af Regnault,
som blifvit honom rekommenderad och som var ung och naiv nog att i den käcke generalen
tro sig se Spaniens befriare. Men Spaniens hjälte hade annat att göra än att sitta modell, och
målaren fick göra taflan bäst lian kunde. När det endast återstod att lägga sista handen vid
ansiktet, infann sig generalen i atelieren, besåg taflan och gaf följande utlåtande:
»Hvad är detta? Jag är 20 år för gammal, jag är ung. Jag ser ut att vara rädd, jag har
ingen hatt, hvarför är mitt hår i oordning? Och hvilken brist pä hållning och värdighet! Jag
är mycket missbelåten.»
Tack vare den store mannens missnöje fick taflan stanna i Frankrike. I sin breda,
verkligt stora behandling, sin mättade kolorit med svart och hvitt som hufvudfärger var den en
helt nv uppenbarelse i den franska konstvärlden. Taflan blef jämförd med Davids Napoleon
pä Alperna och blef med all rätt kallad det mest imponerande ryttarporträtt, århundradets
senare hälft åstadkommit.
År 1870 följde »Salome», sittande med guldfatet och svärdet i sitt knä — där fattas endast
profetens hufvud. En djärft genomförd modell, kostym- och färgstudie. Den unga kvinnan
med det bleka, grofva ansiktet, den stora munnen med de blodröda läpparne och ögonens
stickande blick under liårburret kan godt tjäna som personifikation af grymheten, hjärtlösheten,
vällusten. Hon är den specifikt österländska manslukerskan — till skilnad från Max Klingers senare
Salome, där rasen alls ej är betonad. Som målning erbjuder taflan en symfoni i falskhetens
färg, olika stoffer, olika nyanser i gult — en lika läcker som dristig färgskala och färgbehandling.
En färgsymfoni ür ock »Afrättning utan dom» — den kraftigt bygda negern, klädd i
Ijus-rödt, som liknöjd och tanklös torkar bödelsvärdet, medan hans offers hufvud rullar utför
trappans hvita marmor, färgande den med strömmar af blod. Bakgrunden visar rik morisk
arkitektur, mosaik och guld.
Dessa tre större målningar jämte en del akvareller och skizzer och ett par utkast till
aldrig utförda verk utgöra Henri Regnaults konstnärliga kvarlåtenskap. Vid krigets utbrott 1870
skyndade han från Afrika hem för att ställa sig i lederna. Vid Buzenval under Paris’
belägring träffades han af en kula, och därmed var ett konstnärslif afslutadt, af hvilket man hade
rätt att hoppas mycket. Sannolikt skulle den monumentala konsten blifvit hans område, om
han fätt fortsätta. »Prim» hamnade i Louvre, liksom »Afrättningen», äfven flera akvareller med
spanska och marokkanska motiv ha kommit till statens samlingar. För »Salome», som 1870
såldes för 14,000 fr., blef egarinnan senare erbjuden 150,000.
Mellan Regnault och Fortuny, af hvars koloristiska uppfattning och
spirituella målningssätt den unge fransmannen, liksom så många andra, tog
intryck, är öfverensstämmelsen i själfva verket ej synnerligen stor. Fortuny
hade ej Regnaults stora läggning, och hade han fått lefva längre — ty också
han dog i unga år — så skulle han knappast utvecklat sig åt det håll, dit
Regnaults väg syntes gå.
Mariano Fortuny (f. i Katalonien 1838, d. i Rom 1874) hade genomlefvat en
äfventyrlig ungdom — ban följde efter föräldrarnes död en släkting, som reste
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
