Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅBHUNDKADETS KONST.
4.
Landskapets utveckling under de föregående seklen betecknas af namnen
van Eyck, Rubens, Rembrandt, Everdingen, Ruysdael, Poussin, Claude
Lorrain. Klassicitet i Frankrike och i södern öfver hufvud, stilkonst med vackra
linier och plastiskt afvägda massor — realism i Nederländerna, det moderna
landskapets fosterland, där det lefde sina barnaår i naiv och okonstlad glädje
öfver himlens blå, öfver skogens starka färger och blomstrens prakt. Från
att ha blifvit ansedt värdigt endast en plats som bakgrund för
figurframställning gjorde det sig gällande som en konstart för sig, som ej djärfdes täfla
med den stora konsten, men som dock ville ha rätt att lefva och att glädja
människorna genom att visa dem, hur vacker jorden var och vackrast den
fläck af jorden, som hette hemmet.
1700-talet, då — trots allt natursvärmeri, åt hvilket sköna själar gåfvo
uttryck — naturkänslan ej var mycket uppodlad, visade ett relativt ringa
intresse för landskapet. Detta utgjorde dels sceneriet för pastorala eller
mytologiska kompositioner, dels var det idylliskt (hos Gessner t. ex.), dels fylde
det samma uppgift som i vår tid fotografien, var vedutamålning, gaf
por-trätta fhildningar af vackra eller märkliga platser (Hackert, Canaletto).
Vedu-ten, som med förkärlek idkades af dilettanter och som kunde vara ganska
tillkonstlad, en blandning af verklighetsafbildning och schematiskt
omkom-ponerande af naturen, ansågs naturligtvis som ett lägre slag af
landskapsmålning, äfven då den idkades af skickliga konstnärer.
Vid nittonde århundradets början herskade klassiciteten äfven på
landskapets område. Det idealiserade fantasilandskapet, som hos Poussin uppbars
af en stor känsla och hos Claude Lorrain af ett mjukt behag, hade stelnat
i så stränga regler för naturförädlande, att det i sanning var att beklaga, att
vår herre ej fäst afseende vid dessa regler, då han skapade naturen. Liksom
den akademiska figurmålarens och skulptörens uppgift var att ur verkligheten
med tillhjälp af förrådet af ädla konstverk utvälja de skönaste och mest
fullkomliga former och af dem sammanställa en idealtyp, så blef det
landskapsmålarens mål att korrigera skapelsen, ränsa bort det i>låga» och
sammanställa de »ädla» partierna. Endast medelst detta förfaringssätt kunde en värld
skapas, där gudar och heroer kunde ha lust att dväljas. Och hvar finna en
sådan värld, om ej i det klassiska Italien, där naturens stora, plastiskt rena
linier onekligen inbjödo till stilisering? I Italien hade Poussin och Claude
funnit den stora stilen och den sköna jämvikten i naturformernas rikedom.
I intet annat land fann man ädlare former och mera harmoniska färger, ett
mera poetiskt helt, förenadt af storhet, skönhet och behag.
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
