Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
tillegnar sig världsdiktningens stormän, Shakspeare och den romanska
literaturens heroer, och Tysklands egen gamla diktvärld står nu fram ur glömskan.
När Tieck år 1806 föreläser Nibelungenlied för en krets tyska konstnärer i
Rom, så är dikten en nyhet för dem. Likaså uppmärksammas allt mera
landets egna konstskatter från tider, som hittills varit föga beaktade — främst
de gotiska byggnadsverken, sedan äfven de romanska. Medeltiden med dess
legender och sagor omfattas med intresse; riddarära, korsfararfromhet,
ma-donnakult täfla med de klassiska idealen. Den antika mytologien och
allegorien börja förlora sitt herravälde öfver fantasiens värld.
Inom konsten uppträda nya riktningar med nya fordringar. Det är en
temligen orolig tid, som minst af allt utmärker sig för endräkt eller för
medvetenhet om målen. Gemensamt för de olika partierna är krafvet på frihet
för personligheten och hos målarne missnöjet med den traditionella
undervisningens torka. Man vill ha fantasi och känsla in i konsten, finner sig föga
tillfredsstäld af det officiella och af läroanstalternas formalism, ser sig om
efter nya impulser och finner inom den gamla konsten nya förebilder att
följa.
De nya konstidealen få sitt literära uttryck i Wackenroders lilla skrift
»En konstälskande klosterbroders hjärteutgjutelser», som utkom 1797, och i
Ludvig Tiecks året därpå efter Wackenroders död utgifna konstnärsroman
»Frans Sternbalds vandringar». I de båda böckerna hade de båda vännerna
delaktighet.
Det var naturligtvis icke dessa båda män, den tyska romantiken har att
tacka för sitt upphof, men deras ståndpunkt är typisk för tidens, läge. Den
unge bröstsjuke, svärmiske Wackenroder är först och sist lyriker. Hans
beundran för skönheten är religiöst innerlig, är »ett tillbedjande barns» känsla.
För konsten vill han »knäböja och egna henne hyllningen af en evig,
obegränsad kärlek». Af konsten begär han fromhet, føntasi, innerlighet,
känslodjup, och detta finner han i Tysklands gamla konst från medeltiden och
renässansen, i kyrkornas enkla målningar och bildverk och i kyrkorna själfva,
i de gotiska domerna, sublima dikter om människoandens sträfvan uppåt, om
själens frigörelse från det jordbundna. Romantikens böjelse för mystik, för
katolsk kyrkoprakt, för rökelse och klostergångar finnes redan hos både
Wackenroder och Tieck. Konsten är bön, konstutöfvandet är dröm,
uppenbarelse, konstnären har att söka själens rikedom, känslans djup.
»Konsten liksom naturen har mer än en slags skönhet», yttras i
»Sternbalds vandringar». De klassiskt bildade män, som togo hand om de nya
ideerna, hade minst af allt en tanke på att uppträda emot antikstudiet.
Hellenismens betydelse i mänsklighetens utveckling kunde de naturligtvis ej
underskatta. Det fanns plats för både det ena och det andra i deras skönhetsvärld,
för gotiska katedraler vid sidan af grekiska tempel, de förra lika välbehagliga
för den store skaparen som de senare. Sigurd och Parsifal rymdes i
fantasiens värld vid sidan af Hektor och Achilles och bland konstens furstar fanns
plats både för Rafael och Durer. Frankens natur var värd beundran om ock
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
