Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Författning och förvaltning - Rättsväsen - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalrådet. Röstplikt föreligger. En
presidents ämbetstid är 6 år. Omedelbart omval kan
blott en gång äga rum. Som vicepresident
fungerar förbundskanslern. Till presidentens
funktioner höra bl. a. att representera republiken
utåt, mottaga och ackreditera diplomater, utse
ämbetsmän och benåda. I regel fattas hans beslut
på förslag av förbundsregeringen och med
kontrasignation av förbundskanslern el. någon
annan minister. För ämbetsfel kan
förbundsförsamlingen med 2/3 majoritet ställa
presidenten till ansvar inför
författningsdomstolen. I den mån regeringsärendena ej höra
in under presidentens kompetenssfär, avgöras de
av förbundskanslern o. a. ministrar, som
tillsammans bilda förbundsregeringen
under den förres presidium.
I länderna utövas den lagstiftande makten av
lantdagen. Den verkställande makten utövas
av en av en Landeshauptmann ledd regering, som
lantdagen utser utom el. inom sin egen krets. —
Kommunal självstyrelse inom de skilda länderna
utövas i såväl primärkommuner (Ortsgemeinden)
som sekundärkommuner (Gebietsgemeinden). För
avdömandet av administrativa besvärsmål i högsta
instans existerar en
förvaltningsdomstol. Det viktigaste av alla konstitutionella
kontrollinstitut är ovan nämnda
författningsdomstol.
Rättsväsen. Ö. erhöll en allmän borgerlig
lagbok 1812, alltjämt grundvalen för dess civilrätt,
om än med många nyare tillägg. I lägsta instans
döma 224 Bezirksgerichte, däröver finnas 20
Landes- und Kreisgerichte, 4 Oberlandesgerichte
(ung. = hovrätter) samt 1 högsta domstol, den
sistn. med säte i Wien. Jury i brottmål
återinfördes 1951. S. å. avskaffades dödsstraffet.
Förhistoria. Under paleolitisk
stenålder koncentrera sig fynden till under bar
himmel liggande, i lössjorden inlagrade boplatser från
aurignacien och solutréen. Till de mest bekanta
hör den från Willendorf i Niederösterreich med
sin kända kvinnostatyett. Denna landsdel
uppvisar även en grottboplats, Gudenushöhle, v. om
Krems. S. om Donau märkas
mammutjägarboplatsen vid Langmannersdorf och den ovanligt
djupa Drachenhöhle vid Mixnitz i Steiermark.
Den neolitiska stenåldern är först
torftig men blir sedan rik på boplatser,
tillhörande bandkeramikkulturen. I motsättning till
denna slättbebyggelse står mot skedets slut den
s. k. mondseekulturen i Alpområdet,
kännetecknad av inflytelser från skilda håll samt redskap
och smycken av koppar. Samtidigt med denna
grupp visa sig i låglandet vissa n. strömningar,
bl. a. snörkeramiken, tolkade som tecken på
indoeuropeisk invandring. Bronsåldern,
koncentrerad till samma lössområden, som förut
varit huvudbygd, är i Ö. rik men har icke någon
nationell prägel. Den begynnande
aunjetitzkulturen följes av en odling, starkt präglad av den
från v. inträngande höggravskulturen. Yngre
bronsåldern är rikt företrädd i Alpområdet,
vilket sammanhänger med kopparutvinningen i
Salzkammergut och Tyrolen. Äldsta järnåldern
är i Ö. väl företrädd genom hallstattkulturen
och La Tène-kulturen. La Tène-kulturens
genombrott tillskrives en keltisk invasion från
Rhenområdet. Sedan Ö. s. om Donau 10 f. Kr.
införlivats med Romerska riket, färgas dessa
områdens kultur starkt av s. inflytelser.
Historia. Intill 1521. Ö:s början som
västerländsk statsbildning kan förläggas till det
tidiga 800-talet, då Karl den store efter sin
seger över avarerna 803 organiserade en ”mark”
kring Donau som gränsland i ö. för det
frankiska riket. Området behärskades senare av
ungrarna men kom efter slaget vid Lech 955
åter under Tyska riket. 976 förlänades det till
Leopold I av den babenbergska släkten, vars
ättlingar sedan regerade där som markgrevar.
Under de följ. 200 åren gick en betydande
kolonisation från Sydtyskland till Ö. 1156
upphöjdes Ö. till hertigdöme. 1246 utslocknade med
hertig Fredrik II den babenbergska ätten,
Ottokar II av Böhmen satte sig i besittning av
landet men måste vika för konung Rudolf av
Habsburg, som 1282 förlänade sina söner
Albrekt och Rudolf med Ö., Steiermark, Kärnten
och Krain. Därmed var grunden lagd till de
habsburgska arvländerna, där Ö. blev den
ledande provinsen, Ö. utvidgades ytterligare, då
1363 Margareta Maultasch av Tyrolen, som stod
utan arvingar, överlämnade detta land till
Rudolf IV av Ö. I v. trängdes under 1300-talets
lopp det habsburgska områdets gräns tillbaka,
då det schweiziska edsförbundet vann terräng
och genom upprepade segrar över de österrikiska
riddarhärarna, särsk. vid Morgarten 1315 och
vid Sempach 1386, hävdade sitt oberoende.
Genom den framträdande roll, som habsburgarna
spelade i Tyska riket, erhöll Ö. central politisk
betydelse, särsk. sedan (från 1438) den tyska
konunga- och kejsarvärdigheten permanent
stannat inom Ö:s härskarhus. Under 1470- och
1480-talen ockuperades Ö. flera gånger av konung
Mattias Corvinus av Ungern under dennes
strider med kejsar Fredrik III (d. 1493), och
1485—87 härskade Mattias i så gott som hela
Ö. Efter dennes död 1490 återvann kejsar
Maximilian I (d. 1519) Ö. åt huset
Habsburg och förenade det med Ungern 1491;
genom ett arvfördrag av 1515 avtalades en dubbel
giftermålsförbindelse mellan Böhmens
konungahus och habsburgarna, vilken tillförsäkrade de
sistn. tronföljden även i detta rike.
1521—1815. Efter Maximilians död
regerade till en början hans båda sonsöner Karl
I (som kejsare Karl V) och Ferdinand
gemensamt över Ö. Men genom familjefördrag
1521 och 1522 blev Ferdinand I (reg. 1522—64)
ensam härskare över Ö. Genom sitt giftermål
blev Ferdinand 1526 även herre över Ungern
och Böhmen. Under hans långa regering
skakades Ö. både av reformationens stormar och
av den turkiska expansionen; 1529 och 1532
belägrades sålunda själva kejsarstaden Wien av
turkarna. Reformationen hade till en början
framgång i Ö. Ferdinands son och efterträdare
Maximilian II (reg. 1564—76) befrämjade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
