Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighet - Ärftlighetslära, genetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Ärftlighetslära
890
att kromosomerna höra samman parvis liksom
arvenheterna. När ägget befruktas, adderas
kromosomerna i den hanliga kärnan till dem i den honliga,
varigenom det nya individet blir diploid. I vissa fall har
man kunnat korsa individ, där varandra motsvarande
kromosompar varit olika. Dessa bastarders celler visa
då också sin heterozygoti genom att de båda
kromosomerna i det ifrågavarande paret äro olika och att
dessa under reduktionsdelningen separera från
varandra och ingå i var sin gamet.
Kunskapen om att kromosomerna bära arvenheterna
förklarar också, hur arvenheterna oförändrade kunna
överföras från den ena generationen till den andra.
Ur det befruktade ägget uppstår ett nytt individ
genom en lång rad celldelningar, vid vilka varje
kromosom delar sig på längden, så att dottercellerna få
samtliga kromosomer. Mellan celldelningarna bygger
varje kromosom upp sig själv till normal storlek. Först
vid reduktionsdelningen uppstå celler med andra
kro-mosomuppsättningar. — Kromosomteorien lämnar
också förklaring till de fenomen, som inträffa vid
förökningen av bastarder, vilkas föräldrar skilja sig i mer
än ett arvenhetspar. Mendel fann, att i dyl. fall
arvenhetsparen voro oberoende av varandra, så att
arvenheterna i varje par fördelades i Ft, ostörda av
arvenheterna i andra par, t. ex. rödblommig (RR), hög
(HH) X vitblommig (rr), låg (hh) ärt ger Fi = — 7^
r h
I Fi uppträda 3/i röda, Va vita och inom vardera
av dessa grupper SA höga, V* låga. Hela Ft
blir sålunda */t R (’/» H + V. h) + */» r (?h H + h)
= 9/is RH + s/i6 Rh + s/i6 rH + */» rh. Här uppträda
sålunda 2 nya typer: rödblommiga låga och
vitblommiga höga, som äro omkombinationer av föräldrarnas
egenskaper (dihybrid klyvning). De flesta
Fa-individen äro heterozygota i endera el. båda
egenskaperna, men inom vardera av de 4 till det yttre
olika Fj-typerna förekommer ett homozygot, konstant
individ. Vid samtidig klyvning i flera arvenhetspar
(polyhybrid klyvning) uppstå naturligtvis
ännu flera kombinationer, samtidigt som nämnaren i
de bråk, som ange, hur ofta en viss kombination
förekommer, blir allt större.
Det händer dock stundom, att generna ej
omkombi-neras fritt utan att föräldrakombinationerna uppträda
mycket oftare än nykombinationerna, s. k.
koppling. Detta orsakas därav, att två gener råka ligga
i samma kromosom. Ligga generna så nära varandra,
att de aldrig skiljas, uppstår absolut koppling, några
omkombinerade gameter bildas ej, och man får endast
P- och Fi-typerna tillbaka i Fi. Vid
reduktionsdelningen sker dock vanl. ett utbyte av delar mellan de
till samma par hörande kromosomerna,
överkorsning (crossing-over), och om generna ej ligga för
nära varandra i kromosomen, uppstå en del
omkom-binationsgameter. Slutl. kunna generna ligga på så
stort avstånd från varandra, att antalet
omkombinationer blir normalt. — Letala faktorer äro sådana, som
leda till gameternas el. zygoternas död.
Hos skildkönade arter avgöres könet ofta av stora
olikheter i ett bestämt kromosompar. Gener, förlagda
till dessa ”könskromosomer”, visa på gr. av
kopplingen ofta könsbunden nedärvning.
De båda till samma par hörande generna kallas
allelomorfer el. alleler. Ibland kan
emellertid genen ha mer än 2 alternativa former, s. k.
multipla alleler.
Ehuru generna ej förändra varandra, består mellan
dem ett ytterst komplicerat samspel vid
bestämmandet av individens fenotyp. En viss arvenhet visar
sig sålunda vid noggrann undersökning påverka flera
olika organ: den gen, som ger ärterna röda blommor,
vållar t. ex. en allmänt robust typ, sen blomning,
grått och tjockt fröskal. Situationen torde snarast vara
den, att varje gen har något, om än ringa, inflytande
på varje detalj av individet. Vidare äro generna för
sin verkan på individet beroende av varandra. I många
fall framträder icke någon verkan av en viss gen, om
ej en viss annan gen (komplementgen) är
tillstädes. Vissa egenskaper kunna utbildas i full
utsträckning av vilken som helst av flera olika gener
(p o 1 y m e r i). Detta för till att en korsning mellan
två dominanta typer kan klyva ut recessiver. Dyl.
fenomen ha tidigare betraktats som bakslag till
ursprungliga former, atavismer. Vid polymeri bli
också recessiverna sällsyntare än eljest: i st. f. V» får
man t. ex. Vie, »M el. Vas». Kvantitativa egenskaper
bestämmas ofta av ett stort antal gener. Dessa
samverka då i regel kumulativt, så att deras effekter
addera sig till varandra. Vid korsning mellan två i
kvan-titetsegenskaper lika el. närstående typer är det
vanligt, att föräldrarnas likhet endast är fenotypisk, i det
att den ena bär en sats gener (A, B, C, D) och den
andra en annan (E, F, G, H). I uppklyvningen efter
en korsning mellan ett par sådana typer förekomma,
om än sällsynt, individ, som förena samtliga el.
flertalet positiva gener (A, B, C, D, E, F, G, H) från
båda föräldrarna (transgressiv
nedärvning) och därför visa den ifrågavarande egenskapen
kraftigare utbildad än hos någon av föräldrarna.
Utväljandet av dyl. typer representerar en viktig metod
inom växtförädlingen.
Generna utöva sin verkan genom att till cellerna
avge specifika ämnen av enzymkaraktär, vilka utlösa
reaktioner, som under individets utveckling förlöpa
med en bestämd hastighet och som för olika gener
sätta in vid olika tidpunkt.
Både gener och kromosomer äro i stort sett
konstanta, men det inträffar dock ej sällan, att de undergå
bestående förändringar. Sådana plötsliga
förändringar i den ärftliga konstitutionen, som alltså
ej bero på omkombination av oförändrade gener,
kallas mutationer. Mutationerna inverka antingen
enbart på livskraften, som ofta nedsättes mer el.
mindre starkt el. orsaka nya yttre egenskaper.
Mutationerna omfatta flera olika kategorier, av vilka de
viktigaste äro de s. k. äkta genmutationerna, som
torde innebära omgrupperingar av atomgrupper inom
de stora, komplicerat byggda molekyler, som generna
utgöra, samt sådana mutationer, som bero på olika
slags förändringar av kromosomernas struktur. Nya
ärftliga former uppkomma också genom förändringar
av kromosomantalet, varvid hela kromosomsatsen
fördubblas el. halveras el. enstaka kromosomer bli
över-el. undertaliga. Alla dessa förändringar kunna
inträffa spontant och äro av stor betydelse för art- och
formbildningen i naturen. Numera kan man inducera
genmutationer och strukturella kromosomförändringar
genom bestrålning med röntgen, ultraviolett ljus m. m.
Kromosomtalsförändringar, i första hand
fördubblingar, framkallas enklast genom användning av
col-chicin. — Litt.: E. Åkerlund, ”Ärftlighets- och
ut-vecklingslära” (1952); A. Müntzing,
”Ärftlighetsforskning” (1953).
Ärftlighetslära, genetik, den gren av
naturvetenskapen, som omfattar kunskapen om
ned-ärvningens lagar (m e n d e 1 i s m, ä. i inskränkt
betydelse) samt dess materiella underlag,
kromosomerna och deras förhållande spec. vid
reduktionsdelningen (cytogenetik). Ä. har näml,
under sin utveckling alltmer trätt i kontakt med
cytologien, spec. kromosomforskningen, som nu
är av dominerande betydelse inom många
områden av ämnet. Ärftlighetsforskningen bedrives
alltså numera, särsk. när materialet är växter,
som experimentella arbeten (korsningsförsök och
undersökning av bastardernas avkomma) i
kombination med kromosomundersökningar. En
viktig hj älpvetenskap är vidare den biologiska
statistiken (ä r f 11 i g h e t s s t a t i s t i k), som i
många fall möjliggör ett exakt bedömande av
de erhållna resultatens bärkraft. Genom
kombination av ä. med andra grenar av
naturvetenskapen ha viktiga resultat uppnåtts, och alltsedan
den moderna ä. började, har den utövat ett
mycket stor inflytande på det praktiska livet.
Växtförädlingen och
husdjursförädling-e n ha genom densamma erhållit en fast
grundval för sitt arbete. Människans ä. omfattar
rasbiologi, rashygien, normalgenetik (morfologisk
och psykologisk), faderskapsbevisning, medicinsk
ä. (arvspatologi: arvsbetingade sjukdomar och
defekter; klinisk ä.: arvsbetingade sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
