Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zink - Zinka - Zinkblände el. sphalerit - Zinkcement - Zinkfeber - Zinkföreningar - Zinkgruvan - Zinkgruvor, ab. - Zinkit, rotzinkerz - Zinklegeringar - Zinkmalm - Zinkpreparat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
777 Zinka—Zinkpreparat 778
forderliga temp. är gasformig, avdestillerar och
kondenseras samt tappas och gjutes i tackor. —
Vid den elektrolytiska framställningsmetoden
rostas malmen och lakas med utspädd svavelsyra.
Den erhållna zinksulfatlösningen elektrolyseras
efter sorgfällig rening, varvid z. avsätter sig på
katoden.
Z. är en glänsande, blåvit, täml. mjuk och
föga hållfast metall, vars spec. v. i medeltal
är 7,1. Vid vanlig temp. spröd, blir metallen vid
1500 smidig och kan valsas, dragas och smidas,
ett förhållande, som möjliggör dess vidsträckta
användning. Smpt är 4190, kpt 9070. I (fuktig)
luft bildar metallen ett mot vidare oxidation
skyddande överdrag av basiskt karbonat; i
gasform förbrinner den till oxid. Z. är starkt
elek-tropositiv och löses lätt även i svaga syror. Dess
kemiska tecken är Zn, atomvikt 65,38,
atomnummer 30. — Z. har stor användning i form av
plåt, som rostskyddande överdrag på järn, till
tryckplåtar och som beståndsdel av viktiga
legeringar. I form av fint pulver, erhållet vid
hastig avkylning av zinkånga, s. k. z i n k g r å 11,
begagnas z. som färgämne.
Zinka (ty. Zinke, it. cornetta),
huvudinstrumentet i gruppen fingerhålshorn, till vilken bl.a.
det svenska folkinstrumentet fingerhorn hör; av
trä el. ben, rakt el. böjt, med kittelformigt
munstycke. Z. omtalas från senare medeltiden
(1300-talet) och stod särskilt högt i anseende under
tiden 1500—1700. Z. hade vanl. 7 griphål.
Zinkblände el. s p h a 1 e r i t, zinksulfid, ZnS,
kristalliserar reguljärt tetraedriskt;
tvillingbildningar mycket vanliga. Färg varierande mellan
vitt, gult, brunt och svart. Streck vitt till brunt.
Z. innehåller vanl. mer el. mindre järn men kan
dessutom innehålla både mangan och kadmium.
Z. påträffas i metasomatiskt bildade malmer i
regel tills. m. blyglans. Z. är den viktigaste
zinkmalmen. De förnämsta producenterna av
zinkmalm äro U.S.A., Mexico och Canada. I
Sverige brytes z. främst i Åmmeberg och vidare
i Saxberget och Ljusnarsberg.
Zinkcement benämnas ett antal cement med
zinkoxid som huvudbeståndsdel, vilka i stor
utsträckning komma till användning i
tandläkar-praktiken.
Zinkfeber, se Zinkpreparat.
Zinkföreningar. Zink är i sina föreningar
positiv 2-värdig. Viktiga z. äro: zinkoxid,
ZnO, vitt pulver, som utgör färgämnet
zink-vitt och som även har medicinsk användning;
zinksulfat (zinkvitriol), ZnSCh + 7 H2O,
vattenlösliga, färglösa kristaller; z i n k k 1 o r i d,
ZnCh, vit, starkt delikvescent, lättlöslig massa,
använd vid lödning, till framställning av
vulkanfiber, som antiseptikum, som
vattenabsorbe-rande medel i den syntetiska organiska kemin och
som rökbildare; zinksulfid, ZnS (jfr
Zinkblände), vitt, olösligt ämne, som i blandning med
bariumsulfat utgör färgämnet litopon; z i n
k-k r o m a t el. färgämnet z i n k g u 11.
Zinkgruvan, gruvsamhälle på gränsen mellan
Östergötland och Närke, 13 km s. ö. om
Asker-sund; 668 inv. (1951), därav 375 inom
Ham
mars, 208 inom Lerbäcks och 85 inom Godegårds
kommuner. Z. är ändpunkt för Ämmebergs
järnväg.
Zinkgruvor, ab., grundat 1923, äger gruvor
i Svärdsjö-, Kalvbäcks-, Lövås-, Saxbergs- och
Garpenbergsfälten i Kopparbergs län. Vid de
fyra sistn. finns anrikningsverk. Vid gruvorna
brytas zink-, bly- och kopparmalm samt järnmalm
och svavelkis. Företaget äges sedan 1955 av
Bolidens gruv ab.
Zinkit, rotzinkerz [råTtsijjkärts], ett av
manganhaltig zinkoxid, ZnO, bestående,
hexago-nalt kristalliserande, halvmetalliskt glänsande,
djuprött mineral med god klyvbarhet och
pome-ransgult streck. Hårdheten är 4—4,5.
Zinklegeringar, se Aluminiumlegeringar, Brons,
Mässing och Nysilver.
Zinkmalm. De viktigaste zinkmalmsmineralen
utgöras av dels sulfiden zinkblände, ZnS, dels
ett antal ”oxidiska” mineral: karbonatet zinkspat
(galmeja), ZnCOs, silikaten calamin
(kiselgal-meja), 2ZnO.SiO2.H2O, och willemit, 2ZnO.
. SiO2, spinellmineralet franklinit, ZnO. Fe2Os,
och oxiden zinkit, ZnO. Zinkblände är det enda
primära zinkmalmsmineralet av betydelse, tillika
det vanligaste av zinkmalmsmineralen. Franklinit,
willemit och zinkit äro i stort sett begränsade
till det som producent av z. likvisst mycket
viktiga Franklin Fumace-distriktet i New Jersey.
— Sveriges z.-förekomster innehålla alla
zinkblände som väsentligt mineral. Den mest
betydande fyndigheten är Ämmebergs zinkgruvor. I
Västerbottens län ha under senare år upptäckts
flera betydande z.-förekomster, ss. Rävliden,
Mensträsk, Långdal och den stora men fattiga
Rackej aur-fyndigheten. Även i Kristineberg
förekommer z. — Världens främsta
z.-produce-rande länder äro U.S.A., Canada, Mexico och
Australien. — Metallisk zink framställdes 1910
—30 vid Trollhättan, som 1944 återupptog denna
framställning. Malmen från Ämmebergs
zinkgruvor exporteras i sin helhet till Belgien.
Zinkpreparat ha viktig medicinsk användning.
Utvärtes för adstringering av hudlösheter,
eksem, ytliga brännskador m. m. nyttjas ofta
zinkoxid el. zinkvitt (Zinci oxidum), ett
vitt ströpulver, tills. m. stärkelse, talk o. dyl.;
vidare i form av zinksalva, zinkpasta
el. z i n ko x i d p a s t a (se Pasta), zinklim
(Gelatina zinci oxidi), vita, elastiska kakor, som
vid användningen smältas i lindrig värme.
Preparatet påstrykes på huden och skyddas med ett
lätt förband. Vidare ingår zinkoxid i z i n
k-1 i n i m e n t (Linimentum zincicum spissum), en
vitaktig, tjockflytande massa, som begagnas på
akuta eksem och brännskador.
Zinksuper-oxid (Zinci peroxidum), vitt el. gulvitt pulver,
brukas som desinficerande medel på infekterade
sår m.m. — Arbetare, som i metallgjuterier
utsättas för att inandas zinkångor, angripas ej
sällan av ”gjutfeber” el. ”zinkfeber” med
långvariga frosskakningar, häftig hosta, huvudvärk,
ryggsmärtor och svaghet; efter några tim.
inställer sig riklig svettning, varefter de insomna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
