Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väg - Väganläggning - Vägare - Vägfyrk - Vägförbättringar, ab. - Vägförvaltning - Väggbin - Väggbonader - Vägglusen (skäkta)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
533
Vägare—Vägglusen
534
består enbart av på maskinell väg asfalt- el.
tjärbehand-lat stenmaterial. Det utlägges i två skikt, av vilka det
översta är finkornigt, så att ytan efter vältning blir
tillnärmelsevis jämn och tät. — Betongbeläggning
anses numera utgöra den mest högklassiga av de typer
tekniken erbjuder. Betongen gjutes i glest armerade
kakor med en längdfog mitt i vägbanan och med längder
mellan expansionsfogarna av upp till 48 m. Kakorna
ha alltefter belastningsförhållandena en tjocklek vid
mitten av 12, 15 el. 18 cm men förtjockas något mot
kanterna. Betongkvaliteten måste vara mycket hög.
Utläggningen sker numera rent maskinellt och med
tillhjälp av noggrant injusterade rälssträngar, en på
vardera sidan om vägbanan. Mellan rälsarna, d. v. s.
direkt på den vältade makadamgrunden, kör en vandrande
betongblandare, som också utlägger betongmassan; på
rälsarna löper en ytbearbetande och utjämnande
väg-maskin, en s. k. screeder, som ofta är försedd med
vibratorbrygga. Betongbeläggningar ge mindre
slirnings-risk än asfaltbeläggningar. Dessa senare föredragas dock
i städerna, dels emedan de ge mindre trafikbuller, dels
på gr. av att de lättare kunna brytas upp, t. ex. i
samband med rörledningsarbeten. —
Stenbeläggning-a r på landsvägar utföras numera alltid med
smågat-sten. Denna typ av beläggning ställer mycket höga krav
bl. a. på undergrundens, resp. bärlagrens beskaffenhet
och leder — också med hänsyn till stenkostnaden —
till ett högre kvadratmeterpris än någon annan
belägg-ningstyp.
Utöver de maskinella hjälpmedel, som redan i det
föregående blivit nämnda el. antydda (motordrivna vältar,
väghyvlar, rivare, sladdar, makadamkrossar,
maskindrivna sorteringsverk, betongblandare, utläggare, screeders,
vibratorer, asfaltverk, tjärspridare och asfaltkokare),
användas vid vägarbeten ett flertal andra, ss.
bladschakt-maskiner (eng. bulldozer, en med ett slags krökt
hyvel-blad försedd traktor för skjutning el. utjämning av
sand el. lös jord), grävskopor, kompressorer med
pneu-matiska borrverktyg el. för drift av vibratorer,
sten-stötningsmaskiner, grusspridare, vattenspridare,
sopmaskiner, målningsmaskiner för filmarkering och
motorplogar för snöplöjning. Härtill komma
transportmaskiner av konventionellt slag. — Litt.: ”Handbok i
sam-färdsteknik. 1. Avd. vägfart”, red. av G. Edlund (1949).
Vägare (skpsb.), i långskeppsled i
fartygssidorna anbragta förstärkningar. V. bestå på
träfartyg av vissa tjockare garneringsplankor och
på järnfartyg av enkla el. sammannitade
fasonjärn av olika slag, ofta i förening med
järnplåtar.
Vägfyrk, se Fyrk.
Vägförbättringar, ab., Stockholm, grundat
1918, utför vägentreprenader, kraftverks- o. a.
vattenbyggnadsarbeten samt husbyggnader, särsk.
industribyggen.
Vägförvaltning, organisation under Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. V., en i varje län, har
att ombesörja den Kronan åliggande
väghållningen på landet och i vissa mindre städer samt att
ha inseende över den allmänna väghållningen i
övrigt. V. utgöres av en vägdirektör, vilken
i vissa vägärenden är föredragande hos
länsstyrelsen ; denne biträdes av vägingenjörer
för projektering, byggande (i vissa fall
arbetschefer) och underhåll samt en
vägkamrera-r e. För arbetet med vägunderhållet är under
v. varje län indelat i vägmästareområden med en
vågmästare som chef.
Väggbin, zool., se Bifamiljen, sp. 14.
Väggbonader kallas i Sverige på väv el.
papper målade väggbeklädnader, ofta löst uppsatta
på väggen, i denna användning motsv. de vävda
drätterna. Man känner sådana v. redan från
1500-talet, och under 1600-talet synas de ha varit
vanliga i prästgårdar, förmögnare bondgårdar
Vanlig vägglus, sedd
underifrån.
etc. Av sydsvenska v. finnas bevarade exemplar
från 1700-talets början, men först beträffande
senare delen av detta årh. äger man närmare
kunskap om de målarskolor, som hade denna
tillverkning till specialitet. Fram emot 1800-talets
mitt började denna målningskonst förfalla, och
v. utfördes då ej längre på väv utan på papper.
De sydsvenska v. uppsattes särskilt vid jularna
på väggar och i tak i ryggåsstugorna (se bild
vid Ryggåsstuga). En viss släktskap finnes
emellertid med dekorationsmåleriet i nordligare delar
av landet, särskilt sådant det framträder i de s.k.
dalmålningarna. I likhet med dessa återgå också
de sydsvenska v. i stor utsträckning på förlagor,
bl. a. äldre bibelillustrationer.
Vägglusen, Aca’nthia lectuläria (Clmex
lectu-lärius), även kallad s k ä k t a, är platt, omkr. 5
mm lång och 3 mm bred
samt kastanj ebrun till
färgen. Den saknar
användbara vingar.
Huvudet bär på undersidan
snabeln, varmed v.
suger blod. Benen äro väl
utvecklade springben. V.
är i långt högre grad
än t. ex. loppan bunden
vid människans
bostäder. Den är ett
nattdjur, som under dagen
håller sig gömt i
sprickor och vrår, särsk. i
sängar och liggsoffor, i synnerhet om dessa äro
av trä men även järnsängar. Vid nattens inbrott
krypa djuren fram ur sina gömslen.
V:s ägg äro I—1,3 mm långa och 0,4—0,6 mm
breda, till färgen som nylagda mjölkvita med
pärlemorglans, sedermera gulaktiga. De anbringas
på de ställen, där djuren gömma sig under dagen,
och läggas ofta i paket samt fästas medelst en
kittmassa vid underlaget. Den för v:s trevnad
fördelaktigaste temp. är omkr. 250. Under
gynnsamma förhållanden kan v. genomlöpa sin
utveckling under loppet av omkr. två mån. De
nykläck-ta djuren äro mycket ljusare än de fullvuxna,
nästan genomskinliga el. svagt gulvita. Utom
det obehag, som v. vållar genom sitt blodsugande
och medföljande brännande klåda, kan den sprida
farliga sjukdomar. Efter v.-stick uppstå stora,
flata, vi taktiga papler, omgivna av en röd zon;
de förekomma oftast vid klädeslinningarna.
V:s närvaro upptäckes genom blodsugningen
och den obehagliga lukt den sprider omkring sig
från ett par på buksidan belägna stinkkörtlar,
men även genom samlingarna av okläckta el.
tomma ägg, avkastade larvhudar samt de stora,
svarta fläckar, vilka utgöras av deras
flytande, blodhaltiga exkrementer. — Den moderna
byggnadstekniken synes gynna v:s fortplantning
och spridning genom den högre och j ämnare temp.
samt genom den mångfald ledningar och kanaler,
som förbinder våningarna med varandra. — I
Sverige är rökning med cyanväte den vanligaste
metoden att utrota v.; den måste dock utföras
under sakkunnig ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
