Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Violin, fiol - Violinklav - Violino primo - Viollet-le-Duc, Eugène Emmanuel - Violoncell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Violinklav—Violoncell
364
Violin. T. h. schematisk bild av violinens olika delar.
a snäckan, b stämskruvarna, c skruvlådan, d sadeln,
e gripbrädet (halsen), f locket, g ljudhål, h stallet, i
stränghållaren, j underbygeln, k mellanbygeln, l
överbygeln.
botten välvda, skruvlåda, slutande med snäcka,
samt stränghållare, fäst i knapp i nedre sargen.
Inuti instrumenten finnas en ”ljudpinne” mellan
lock och botten samt fäst på lockets insida en
basbj älke.
V. har blivit orkesterns viktigaste instrument
på grund av sina stora uttrycksmöjligheter och sin
fylliga, varma ton. Dess strängar äro stämda i g,
d1, a1, e2. Högsta strängen, som kan vara av stål,
kallas kvint, bassträngen och numera oftast även
D-strängen äro överspunna med metalltråd.
Noteringen sker i G.-klav (”violinklav”). — V. blev
först utbildad som konstnärligt instrument genom
Bresciaskolan (1560—1625), vars främste
representant var G. P. M a g g i n i. Cremonaskolan
började något senare vinna berömmelse (1600—
1750.) De förnämsta violinbyggarna inom denna
skola tillhörde familjerna Amat i, Guarneri
och Stradivari. En betydande tysk skola
grundades i Tyrolen av Jakob Stainer, vars
främsta verk tillhöra 1660-talet. — För botten,
sargar, hals och snäcka använder man merendels
lönn, för lock gran. Av stor betydelse är lacket,
för vars framställning ett stort antal recept
finnes. Flera violinkonstnärer ha arbetat på stråkens
förbättring (bl. a. Corelli, Vivaldi, Tartini och
Viotti). Den slutgiltiga stråkformen skapades av
Franqois Tourte (1747—1835) i Paris omkr. 1775
—80. Han använde fernambukträ (färnbock) och
bestämde noggrant proportionerna mellan delarna.
Först efter 1650 framträdde några mera
betydande violinspelare. Den förste, som lade an på
en bred, sjungande ton, var A. Corelli i Rom.
Efter honom följde under 1700-talets förra hälft
Vivaldi, Geminiani, Veracini och Locatelli, vilka
utvecklade spelet i lägen och den tekniska
färdigheten. En ny epok inleddes vid årh:s mitt av
Tartini, som även odlade dubbelgreppet och
ac
kordspelet. Till dennes samtida hörde Pugnani.
Till de nya skolbildande mästarna vid årh:s slut
räknas i främsta rummet Viotti. ”Franska skolan”
utvecklades under dennes lärjungar: Kreutzer,
Rode och Baillot. Genom italienaren Paganini
nådde violinspelets teknik en oanad höjd. ”Tyska
skolan” under 1800-talets förra hälft
representerades av Spohr och David samt efter dem av
Joachim. En ”belgisk skola” grundades i Bryssel
av Bériot och dennes lärjungar Vieuxtemps och
Wieniawski. Franska och belgiska skolorna gingo
sedan samma vägar; hit höra Léonard, Sarasate,
Sauret m. fl. Av berömda mästare efter 1870
märkas Teresina Tua, Wilhelmj, Wilma Neruda,
Ysaye, Auer, Thomson, Kreisler, Kubelik,
Mar-teau, Thibaut, Huberman, Elman och Heifetz.
Skandinaviens mest kände violinmästare är Ole
Bull, som närmast följde Paganini. Av svenska
mästare kunna nämnas J. F. Berwald, Nagel,
Pa-cius, F. Book, Lindberg, Aulin, Kjellström,
Ruth-ström och Ch. Barkel. — Berömda violinskolor
ha bl. a. skrivits av Baillot, Spohr, David och
Joachim. — Litt.: J. W. v. Wasielewski, ”Die
Violine und ihre Meister” (7:e uppl. 1927); G.
Schünemann, ”Die Violine” (1940); J. A. Carlö,
”Fiolbyggnadskonst” (4:e uppl. 1952).
Violinklav, mus., se G-klav och Klav.
Violino primo [viåli’nå pri’må], it., första
violin. — Violi’no secondo [sekå’ndå],
andra violin.
Viollet-le-Duc [vjålä’-la-dy’k], Eugène
Emmanuel, fransk arkitekt och
medeltidsar-keolog (1814—79). Han blev 1840 kontrollant vid
Sainte-Chapelles restaurering, därefter en av de
verksammaste restaureringsarkitekterna i
Frankrike (slottet Pierrefonds m. fl.). Genom
omfattande resor och djupgående studier förvärvade V.
förvånansvärd förtrogenhet med medeltidens,
särskilt gotikens, minnesmärken, vilken ligger till
grund för hans många arbeten i
medeltidsarkeo-logi.
Violonce’ll, närmast en barytonform av
violingruppen. V. är
färdigbildad vid
1500-talets mitt
men hade
svårare att vinna
betydelse, enär
viola-gruppens [-huvudinstrument-]
{+huvudinstru-
ment+} gamban
även tillhörde
barytonformen.
Först vid
1700-talets mitt vann
den slutgiltig
seger och blev
sedan en
oundgänglig bas i
stråkkvartett.
Utseendet
överensstämmer med
violinens, men
v. hållles med
ett spjut (stac-
Violoncell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
