Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valentin, Hugo - Valentinianus I, Flavius - Valentinianus II (Flavius Placidus) - Valentinit el. antimonblomma - Valentino, Rudolph (Valentino d’Antonqueila, Rudolfo di) - Valentinos - Valentinus - Valera, E. De - Valera y Alcalá Galiano, Juan - Valeriana, vänderotsläktet (baldrian) - Valerianaceae - Valerianadroppar - Valerianella - Valeriansyra, baldriansyra - Valerianus, Publius Licinius - Valerius, David - Valéry, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
901 Valentinianus—Valéry 902
riddarhus”, 1915; ”Kabinettspolitiken, kampen
om kolonierna och andliga strömningar under
upplysningstiden”, i ”Norstedts Världshistoria”,
1930, tills, m. M. Lamm; ”Fredrik den store
inför eftervärlden”, 1937; ”Frihetstiden inför
eftervärlden”, 1942) samt åt judarnas historia
(”Judarnas historia i Sverige”, 1924; utg. ”Aaron
Isaacs minnen”, 1932; ”Antisemitismen i
historisk och kritisk belysning”, 1935; ”Kampen om
Palestina”, 1940).
Valentinianus, Flavius, romerska kesjare.
1) V. I blev efter Jovianus’ död 364 i Nicaea
av hären utropad till kejsare. Han utsåg till
medregent sin bror Flavius Valens, som
erhöll rikets ö. del. I striden mellan arianer och
nicenska bekännare var V. opartisk, Valens
gynnsamt stämd mot arianismen. V. arbetade ivrigt
för de gamla försvarsverkens iståndsättande. Hans
fältherre Theodosius tryggade besittningarna i
Britannien, själv förde han krig vid Rhen mot
alemannerna. Valens besegrade en medtävlare om
kejsarmakten, Julianus’ släkting Prokopios, förde
sedan krig mot gotiska stammar, som understött
denne, och därpå till följd av tvister rörande
Armenien och den romerska klientelstaten
Ibe-rien med Shapur II av Persien. Hans
verksamhet i ö. avbröts av västgöternas bosättning och
resning i Trakien och östgoternas samt andra
stammars inträngande över Donau. Valens
stupade vid Adrianopel 378.
2) V. III (Flavius Placidus V.),
dotterdotterson till V. I, västromersk kejsare 425,
länge under sin moders, Placidias, inflytande.
Under hans regeringstid gick Britannien
förlorat, delar av Gallien avsöndrades, och
Nordafrikas värdefullaste områden avträddes till
vandalkonungen Gaiserik. Rikets mäktigaste man
var Aètius. Sedan V. dödat Aètius, mördade
dennes anhängare V. 455.
Valentinit el. a n t i m ö n b 1 o m m a, ett
färglöst till vitt, även gul- el. brunaktigt el. grått
mineral av antimontrioxid, SbgOs, vilket
förekommer som omvandlingsprodukt särskilt av
anti-monglans.
Valenti’no [eng. utt. välanti’nåu], Rudolph,
eg. V a 1 e n t i n o d’A ntonqueila,
Rudolf o di, amerikansk filmskådespelare (1895
—1926). V., som föddes i Italien, emigrerade
som yngling till U.S.A., blev småningom dansör
och kom 1919 till Hollywood. Hans
genom-brottsfilm var ”De fyra ryttarna” (regi Rex
Ingram), och han vann sedan hastigt
världsrykte. I en rad filmer skapade han en
romantisk hjältetyp, som gav honom en på sin tid
enastående popularitet.
Valentinos, gnostiker från Alexandria,
verksam i Rom omkr. 138—165, se Gnosticism, sp. 78.
Valentinus, namn på flera martyr er-helgon,
bland vilka särskilt märkes en biskop i
Inter-amna (Terni), vars dag är 14 febr.
Valera, E. De, politiker, se De Valera.
Valera y Alcalå Galiano [coalä’ra i al kala’
galja’nå], Juan, spansk författare och politiker
(1824—1905). V:s dikter voro formfulländade
men kyliga och föga medryckande. Bäst var
V. i romanen, ”Pepita Jiménez” (1874; sv. övers.
1894, 1925), hans första och främsta roman, är
ett av den moderna spanska litteraturens
mästerverk. Han var även en spirituell och träffsäker
kritiker.
Valeriäna, vänderotsläktet (b a 1 d r
i-ä n), det största släktet inom fam.
Valeriana-ceae, har trattformig blomkrona utan tydlig
sporre, 3 ståndare och i regel frukt med fjäderpensel.
Hithörande omkr. 200 arter äro vanl. fleråriga
örter, de flesta växande i Anderna. I Sverige
finnas 5 arter. Om v ä n d e r ot se d. o. K
sa-lina har rödlätta blommor; växer vid östkusten
från Södermanland norrut.
Valerianäceae, se Vänderotsfamiljen.
Valeriänadroppar, se Vänderot.
Valeriane’lla, se Vårsallatsläktet.
Valeriänsyra, baldriänsyra, en i
vale-rianarot, lingon m. fl. växter samt i vissa
tran-arter förekommande fettsyra, C4H9. COOH, som
bildas vid äggviteämnens förruttnelse och
härsk-ning av fett. V. är en färglös, i vatten
svårlös-lig olja, som luktar likt schweizerost och vars
amylester nyttjas vid beredning av fruktessenser.
Valeriänus, Publius Licinius, romersk
kejsare. Han blev 253 kejsare och tog sin son
Gallienus till medregent. Riket hotades av
fiender på många håll, och V. drog själv mot
perserkonungen Shapur 257, av vilken han vid en
underhandling förrädiskt tillfångatogs. V. dog i
fångenskapen.
Valérius, Johan David, skald (1776—1852).
Han tog 1793 jur. examen i Uppsala och blev
e. o. i verken i Stockholm. Han debuterade som
sångare på Kungl. teatern 1797, utförde övers,
för den och var dess sekr. till 1806. V. vann
1800—07 pris i Sv. akad. för lärodikter i
1700-talsstil, bl. a. ”Tålamodet” och ”Allmänna
kärleken”. Genom sin vän Hans Järta blev han
1809 förste expeditionssekr. i Handels- och
finansexpeditionen och fick åtskilliga andra
uppdrag, blev 1824 kanslidepartementschef i
Generaltullstyrelsen och 1836 chef för kamerala dep.
där men måste 1841 ta avsked, då han gjordes
ansvarig för en underordnads kassabrist. Led.
av Sv. akad. (1826). — V:s diktning är
epigonpoesi men vann i hög grad samtidens öra.
Särskilt gäller det om hans sällskapsvisor,
sångbara, lättlynta och fyndiga men utan egentlig
poetisk halt. ”Visor och sångstycken” utkommo
i 2 bd 1809—u, ”Vitterhetsförsök” 1831,
”Samlade vitterhetsarbeten” 1855 (2 bd; med biogr.
av B. von Beskow). — Jfr F. Böök, ”Fem
porträtt” (1929).
Valéry [valeri’], Paul Ambroise, fransk
författare (1871—1945). Bördig från Provence,
slöt sig V. i Paris till Mallarmé och hans krets,
publicerade dikter i de symbolistiska
tidskrifterna, i bokform samlade först i ”Album des
vers anciens” (1920), och utgav några
estetiskfilosofiska prosaskrifter, bl. a. ”Introduction å
la méthode de Léonard de Vinci” (1895) och
”La soirée avec M. Teste” (1896). Efter nära
tjugu års tystnad framträdde han åter med
tankedikten ”La jeune Parque” (1917), följd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
