Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
Tyskland
614
önskade fortsätta den tyska expansionen österut
mot Sovjetunionen och ville därvid samarbeta
med Polen; men de förslag till en lösning av de
tysk-polska tvistefrågorna, som utarbetades,
avvisades helt av Polen, som slöt förbund med
England. T:s försök att i aug. spränga detta
genom att avsluta en pakt med Sovjetunionen
misslyckades, och l/s 1939 utbröt 2:a världskriget
(se Världskrigen). Efter hand som detta
fortskred och särsk. sedan de tyska framgångarna
under krigets början fr. o. m. 1942 bytts i
motgångar, skärptes det inre läget. Detta tog sig
uttryck i att Hitler skärpte terrorn. Samtidigt
växte oppositionen mot regimen. 20h 1944
försökte högre ämbetsmän och militärer bringa
Hitler om livet och i samband därmed verkställa
en omvälvning i Berlin. Attentatet misslyckades
och ledde endast till att Hitler ytterligare skärpte
terrorn. Varje tanke att ge upp striden mot de
yttre fienderna avvisades av honom, och först
sedan han 3% 1945 begått självmord, kunde
amiral Dönitz, som han utsett till sin efterträdare
som tysk statschef, uppnå vapenstillestånd genom
att utan villkor kapitulera till de allierade
makterna. Tyska riket hade därmed upphört att
existera.
Från 1945. Efter den villkorslösa
kapitulationen var T. ”ett underkuvat, erövrat och
ockuperat land”, vars suveräna myndighet
övertagits av de fyra i ockupationen deltagande
stormakterna Frankrike, Sovjetunionen,
Storbritannien och U.S.A. Sedan Dönitz och medl. av hans
regering fängslats 23/s 1945, saknade landet även
all egen centralstyrelse, vilken i stället skulle
utövas av ockupationsmakterna. Redan på
Jalta-konferensen i febr. s. å. hade en indelning i
fyra zoner, en för varje ockupationsmakt,
fastställts. Detta bekräftades på Potsdamkonferensen
(juli—aug.). Preussen blev defacto upplöst,
vilket formellt bekräftades 1947. Högsta
myndigheten inom varje zon tillkom vederbörande
överbefälhavare. Alla fyra tillsammans utgjorde det
allierade kontrollrådet i Berlin. Detta skulle
fungera som en högsta centralmyndighet för hela
T. Utanför denna ordning ställdes allt land ö.
om floderna Oder och Görlitzer Neisse, vilket
skulle förvaltas av Polen utom n. delen av
Ost-preussen med Königsberg, vilken ansågs
införlivad med Ryssland. Berlin intog en särställning
under gemensam fyrmaktsförvaltning.
Saarom-rådet skildes 1946 från den övriga franska zonen
och förvandlades till ett autonomt område i
ekonomisk union med Frankrike. Mindre justeringar
av gränsen i v. förekommo dessutom.
Kontrollrådets beslut måste vara enhälliga, men
det visade sig snart, att de största
meningsskiljaktigheter rådde om så centrala frågor som det
nya T:s gränser och organisation, kontrollen av
Ruhrområdet och krigsskadeståndet. Enighet
rådde dock om att T. skulle avväpnas ej endast rent
militärt utan också industriellt samt att de
fabriker, som ansågos överflödiga för fredliga
behov, skulle nedmonteras och övertagas som
krigsskadestånd av de allierade. Ryssarna skulle få
ej blott allt inom sin egen zon utan även 10%
av vad som uttogs i västzonerna och ytterligare
15% mot vissa motprestationer. Efter en tid
började de låta beslagtagna fabriker inom sin zon
förbli där men drivas för rysk räkning.
Därjämte gjorde de i stor utsträckning krav på
ska-deståndsleveranser ur den övriga löpande
produktionen. De västallierade funno detta olämpligt,
men de fortsatte demonteringarna t. o. m. 1950.
Sedan förbindelserna mellan segrarna över
huvud taget börjat försämras, visade det sig vid
två utrikesministermöten 1947 omöjligt att enas
om T. Västmakterna begynte då på egen hand
söka utveckla en enhetlig ordning i sina tre
zoner. Efter de misslyckade
utrikesministermötena började ryssarna en energisk propaganda för
en alltysk centralregering, i tydligt syfte att till
sin förmån utnyttja den tyska nationalismen. I
mars 1948 sprängdes kontrollrådet genom att den
ryske överbefälhavaren lämnade det som protest
mot västmaktspolitiken. Ryssarna sökte även
driva ut de västallierade från Berlin genom den s. k.
Berlinblockaden från juni 1948, men denna
misslyckades på gr. av ”luftbrons” kapacitet.
Blockadens upphävande i maj 1949 var ett påtagligt
nederlag för Ryssland. Den gemensamma
förvaltningen i Berlin, som upphört under blockaden,
återställdes ej.
Vid denna tid upprättade de västallierade en
ny stat i Västtyskland, i strid med
Potsdam-avtalet och trots ryska protester. Sovjetunionen
inspirerade då i stället upprättandet av en
östtysk stat. Alla de fyra överbefälhavarna
ersattes av överkommissarier. Ryssarna fortsatte
propagandan för att alla utländska trupper skulle
lämna T. och fred slutas med ett enat rike, som
skulle förpliktas till neutralitet. De västallierade
vidtogo i stället flera åtgärder, som minskade
utsikterna för en återförening, och utvecklade
samarbetet med västtyska regeringen. Planerna
på en västtysk återupprustning och deltagande i
Europaarmén ha framkallat bittra ryska
protester. östtyska anbud om alltyska val ha ej
heller kunnat hindra fortsatt närmande mellan
Västtyskland och västmakterna, som krävde
internationell kontroll av eventuella val.
Sovjetunionen erbjöd så i mars 1952
omedelbara överläggningar om ett fredsfördrag med ett
enat T., som skulle få hålla en krigsmakt för
eget försvar men vara förpliktat till neutralitet.
Västmakterna bemödade sig under den följande
notväxlingen att söka uppvisa, hur ihåligt
förslaget var. Fria val i hela T. vore en första
förutsättning, och ryssarna motsatte sig en
opartisk undersökning av förutsättningarna härför
i östzonen. Några resultat nåddes icke, och läget
snarast skärptes. De mildare tonfallen från
Moskva efter Stalins död föranledde i juli 1953
västmaktsförslag om ett nytt utrikesministermöte
i T.-frågan. När utrikesministrarna samlades i
Berlin jan.—febr. 1954 till förutsättningslös
diskussion icke blott av den tyska frågan utan även’
av andra problem, nåddes icke några resultat
i den förstnämnda. Internationella förutsättningar
synas således saknas för ett enande av T. inomy
överskådlig framtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
