Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Tyskland
594
vudområden. I de av romarna besatta landsdelarna
härskade en provinsialromersk kultur, ö. om Rhen
funnos självständiga, ehuru romerskt starkt
påverkade kulturgrupper. Från tiden omkr. 200 e.
Kr., då ett stort uppsving gjorde sig gällande i
Rhenområdet, blev detta utgångspunkt för en
stark export av glas- och metallvaror såväl till
det övriga T. som till Skandinavien. Under hela
detta tidevarv uppdelade sig det ”fria Germanien”
i ett väst- och ett östgermanskt område med
skilda fibulagrupper, olikartad keramik etc. F o 1
k-vandringstiden och
merovingerti-d e n kännetecknas i T. av att germanska, efter de
olika stammarna differentierade fornsakstyper
försvinna från området ö. om mell. Elbe och
ersättas av ett enformigt och tarvligt slaviskt
material, en följd av germanernas utvandring mot
s. och s. v. och slavernas framträngande från
ö. De v. och ännu mer de s. områdena
uppvisa från tiden 400—800 en rik ”merovingisk
kultur”, sammansatt av inhemska element och av
dylika, upptagna från de under detta skede starkt
expansiva frankerna.
Historia. Äldsta historia. När under
romersk tid historiska källor sparsamt börja belysa
förhållandena i T., bebos dess v. delar av kelter,
tydligen hårt ansatta från ö. av germaner.
Germanerna i T. voro sinsemellan splittrade i olika
av hertigar och konungar styrda stammar, av
vilka de viktigaste voro sachsare, thüringar,
ale-manner el. schwaber, franker och burgunder. T :s
befolkning var starkt krigisk, och dess
expansions-begär söder- och västerut blev till sist en av de
viktigaste orsakerna till Romerska rikets fall.
Sedan Frankiska riket bildats (jfr karta vid
Frankrike, sp. 47), fördes de germanska stammar i
T., som ej under folkvandringarna dragit vidare,
i närmare kulturell och ekonomisk förbindelse
med västerländsk civilisation, och kristendomen
segrade småningom. Karl den store
lyckades förena större delen av T. under sin spira
(jfr karta vid Frankrike, sp. 49). Genom
del-ningsfördraget i Verdun 843 erhöll hans
sonson Ludvig den tyske (reg. 843—876)
som ett särskilt konungarike det område, som ung.
utgör det nuv. T. Detta rike delades i
stamher-tigdömen, ss. Ostmark, Sachsen, Bayern,
Thüringen och S c h w a b e n.
Stamhertigarna voro den tyske konungens vasaller men
som sådana i hög grad självständiga. Sedan den
karolingiska ätten utslocknat 911, tillföll det tyska
konungadömet genom arv hertig Konrad av
Franken (reg. 911—918), men efter hans död kom
det till Sachsens hertig Henrik I
Fågel-f ängar en (reg. 919—936), som blev stamfader
för sachsiska ätten (919—1024). Under hans son
Otto den stores (reg. 936—973) kraftfulla
regering utvidgades T :s gränser i n. och ö., och
konungamakten befästes.
Tiden 96 2—1 520. Ett synligt tecken på den
tyske konungens nya maktställning blev den
romerska kej sarvärdigheten, som av påven
förlänades Otto den store 962. Genom Ottos
kejsarkrö-ning upprättades det Heliga romerska
riket av tyska nationen, vanligen kallat
Tysk-romerska riket, vilket ägde bestånd
till 1806. Kej sarvärdigheten medförde länshöghet
ej endast över T:s utan även över Italiens
furstar och fria städer. Formellt bibehölls under hela
rikets bestånd det fria tyska kungavalet —
kejsar-kröningen kunde endast utföras av påven —,
förrättat av kurfurstarna. Kejsarens
myndighet var starkt inskränkt och var i alla viktiga
angelägenheter bunden av riksdagens
samtycke. Riksdagen bestod av de riksomedelbara
furstarna och representanterna för
riksridderska-pet och de fria riksstäderna. Till riksinstitutionerna
hörde även rikshovrådet och r i k ’
kammarrätten. Riksförfattningen var av
utpräglat feodal karaktär, varför, då den starka
furstemakten uppkom mot medeltidens slut,
författningen blev av alltmer underordnad betydelse. De
tillfällen, då kejsaren med kraft kunde uppträda
som sitt väldiga rikes härskare, berodde mindre
på författningens invecklade och spetsfundiga
bestämmelser än på verklig maktställning och
personliga ledaregenskaper. Ur militär administrativ
synpunkt var T. indelat i tio kretsar (den
österrikiska, bayerska, schwabiska, frankiska,
över-rhenska, nederrhenska, burgundiska, westfaliska,
översachsiska, nedersachsiska), var och en under
en kretsöverste.
Sedan Otto den stores ätt utslocknat 1024,
valdes Konrad II (reg. 1024—39) till kejsare, och
med honom besteg den frankiska el. s a 1 i
s-ka ätten kejsartronen (1024—1125). Konrad
var en kraftfull härskare, som med framgång
upprätthöll rikets ställning utåt. Hans sonson
Henrik IV (reg. 1056—1106) invecklades i den
ryktbara striden om investituren (se d. o.)
med påven Gregorius VII, vilken strid i hög grad
bidrog att försvaga kejsarmakten. 1138 erhöll T.
en ny kejsarätt, H o h e n s t a u f e r n a (1138—
1254), vars förste företrädare, Konrad III
(reg. 1138—52), på allvar upptog kampen med det
kejsarfientliga parti, som kallades welferna.
Under Konrads brorson och efterträdare
Fredrik IBarbarossa (reg. 1152—90) hävdades
kejsarens myndighet mot upproriska vasaller,
samtidigt som stora utrikespolitiska framgångar
vun-nos. Spänningen mellan kejsarmakt och påvemakt
tilltog emellertid under de sista kejsarna av den
hohenstaufiska ätten. Dess mest lysande
representant, Fredrik II (reg. 1212—50), var en av
medeltidens främsta regenter, ehuru han i kampen
mot påvarna vann föga framgång. Efter Fredriks
död utbröto tronstrider i T., och 1254—73
härskade det s. k. stora interregnum, då ingen
allmänt erkänd kejsare kunde väljas. Under dessa
år ökades i hög grad splittringen i T.; såväl
landsfurstar som ridderskap och fria riksstäder
gjorde sig alltmer oberoende av kejsarmakten.
Först 1273 kunde Rudolf I av Habsburg
(reg. 1273—91) bestiga kejsartronen, och under
hans kraftfulla ledning skapades en stark
centralregering. En viktig orsak härtill var, att kejsaren
personligen lyckades bli härskare över betydande
områden, vilka bildade kärnan i den habsburgska
ättens arvländer (Österrike, Steiermark,
Ty-rolen o. s. v.). Emellertid blev icke någon habs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
